Göteborgsposten – 24 februari 1864, sida 3

ligt voro, men om man i stället för att uteslutande hålla sig till portvin och sherry, franskt Loch rhenskt vin — ofta förfalskadt — företoge sig att införskrifva och dricka de förra ländernas vin, skulle producenterna eggas af den större konsumtionen att förbättra sin vinskötsel, hvarefter vinet kunde säljas med fortjenst, i stället för att såsom på vissa ställen i Spanien begagnas att uppspäda murbruk; ty det är på detta lands torra slätter billigare än — vatten! Riktades uppmärksamheten mera på de vinsorter som nu föraktas eller äro okända — och vi tillägga hvad Sverige beträffar, åsatte man mindre orimlig införseltull på vin i allmänhet — skulle inom kort dessa vinsorter förbättras, och vinet liksom i de södra länderna kunna njutas af snart sagdt bvar man. Huru mycket detta skulle bidraga till att förtaga spritdryckerna deras lockelser, behöfver väl knappt antydas, då till och med det bayerska ölet, förtyngande som det likväl är, förmått uträtta så mycket emot bränvinssuperiet. Vi inbegripa dock icke bland de vinsorter, hvilkas ökade förtärande vore önskvärdt, sherry och portvin, emedan dessa såsom bekant innehålla betydliga qvantiteter sprit. Mr. Danman förklarar i sin bok huru oskicket att sålunda uppblanda dessa viner uppkommit. Då England år 1715 till Portugals förmån pålade en differential tull på portvin af 24 pund sterl. pr pipa, började detta vin mycket att införas och förtäras i England. Det var emellertid dåligt — tunnt, fränt och astringerande. För att dölja dessa brister, tillsattes och tillsättes ännu nästan ad libitum ren sprit jemte andra ämnen. Att genom omsorg och skötsel förbättra sin vara, föll aldrig de portugisiska vinodlarne in, och sedan den engelska gomen vant sig vid det spritförsatta vinets rafflande egenskaper var äfven allt sådant bekymmer öfverflödigt. I sin bok egnar Mr. Denman först uppmärksamheten åt de spanska och portugisiska vinerna och framställer på ett mycket lyckligt sätt hvar och en af de olika vinsorternas egenskaper, deras tillverkning, regeringarnes bestämmelser om deras försäljning o. s. v. Hans målande framställning af de vildt bacchantiska scener som i Portugal alltid åtfölja drufvornas trampning i pressen är väl värd att läsa. Men vinet, sådant det kommer jäst ur vanjan, är långt ifrån färdigt. Först skall det sötas medelst drufmust och aguardien Åe.; så stärkes det genom det förutnämnda frikostiga tillsättande af den dryck på hvilken äfven våre kalla nord, tack vare ångbränneripatronerna, eger öfverflöd, och slutligen gifver man åt detsamma den af förståsigpåare så mycket beundrade färgen genom att tillsätta en betydlig mängd släderbärssaft. Det så kallade första klassens vin kan enligt lag blott säljas till utländska köpare. Klassifikationen verkställes af officiella vinprofvare, hvilka icke sällan under loppet af sex timmar smaka på 300 vinsorter. Detär fullt bekant att smakningsmetoden är alldeles oduglig, att ofta andra och tredje klassens vin är lika godt som den första och att, såsom Mr. Denman anmärker, en artificiel brist på första klassens vin och en obillig förhöjning af marknadspriset genom nämnde metod åstadkommas utan att hvarken vinodlarne allmänhet eller konsumenterna vinna derpå. För att göra saken ännu värre afgifves först efter någon tid regeringens utlåtande om hvilka vinsorter som äro qvalificerade att utföras, så att detsamma ofta mera beror på det förråd som finnes i Oporto än på skördens godhet. Spanska vinerna äro, fastän de produceras till så ofantlig mängd, att de, som sagdt, i många fall äro billigare än vatten, nära nog okända i det öfriga Europa, — Sherry naturligtvis undantaget. Mr. Denman behandlar dem likväl utförligt. Franska och rhenska vinerna upptaga naturligtvis en stor del af boken, Men det är i sina undersökningar angående vinet i mindre kända vinproducerande länder, som författaren mest intresserar. Ungerns outtömliga vinskördar utgöra ämnet för en lång och underhållande afdelning af boken. Särskildt talas om det vidt beryktade tokajervinet, om hvilket så föga är kändt. Naturligtvis skall detta vin, till följe af den ringa qvantitet i hvilken det kan produceras, dess egendomliga beredningssätt och den ifver hvarmed det eftersökes af vissa klasser, alltid förblifva hvad det är — en lyxartikel på monarkers bord. Ett fat om 360 kannor af år 1811 års skörd har nyligen blitvit köpt af kejsar Napoleon till ett pris af 40 rdr buteljen. Man har exempel på att kejsaren af Österrike gifvit nära nog dubbelt så mycket. Årliga produktionen af andra vinsorter i Ungern uppgår till 700 millioner kannor, och dessa viner äro, äfven under nuvarande svårigheter för och försummande af odlingen, minst sagdt lika goda som alla andra i Europa utom de bästa franska och rhenska. Man kan ej freda sig för en obehaglig känsla då man af nu omnämnda bok ser huru de drycker som naturen sjelf frikostigt räcker oss, låt vara att de växa på främmande jord, äro försummade eller oss så godt som förbjudna, medan skördarne nå vår egen mark förvandlas