Göteborgsposten – 24 februari 1864, sida 2

natt; man måste laga så att den sista nattens beklagliga tilldragelser ej upprepas. — Visserligen svarade Lionel. Lusten att desertera har smugit sig in bland besättningen, men med Guds hjelp skola vi rädda fästet. — Jag är förbunden dertill af heder och samvete, utbrast Roger småleende; ty jag har svurit din arma mor att du skall återse England. — Med er, min öfverste, sade Lionel med värma. — Oh! hvad mig beträffar mumlade Roger sorgset, så har jag ingen mor som väntar mig. — Men ni har vänner. Den unge öfversten sänkte rösten i det han yttrade i upprörd ton: — När jag blickar bort åt horisonten och tycker mig se vårt fosterland på andra sidan hafvet, tänker jag på en qvinna som jag älskar men som kanhända ej älskar mig... Men, tillade han, under det Lionel darrade, det är en hemlighet som ej bör komma öfver mina läppar. Lionel spände på sig sitt värjgehäng och gick under det han tänkte på miss Ellen och ej betviflade, att hon var den qvinna som markis Roger älskade.