till poliskammarens session i cellfängelset, men denna gång för stöld. För omkring 14 dagar sedan hade han varit inne i hyrkusken Osbergs stall för att helsa på en af sina bekanta bland drängarne, men vid visitens slut medtog han en piska tillhörig landtbrukaren G. Sinclair på Gunnared, hvilken insatt sitt äkdon i O-bergs stall. Ingen misstänkte Johnsson för tillgreppet förrän en af Osbergs drängar såg piskan i handen på värdshusvärden Winkrans, som på förfrågan upplyste att han köpt den af Johnsson för 2 rdr. Johnsson medgaf detta, men sade sig ha hittat piskan, som värderades till 5 rdr, bakom en kista i Osbergs stall. Poliskammaren gillade ej Johnssons sätt att hitta, utan förvisades målet till stadens rädhusrätt, men tillät emellertid Johnsson att vistas på fri fot. — Drängen Johan Magnus Börjesson från Frillesås i Halland begaf sig den 16:de dennes från hemorten för att här i staden söka arbete. Kommen till Kongsbacka frampå qvällen beslöt han att tillbringa natten hos en bekant dräng hos bagare Svahn, der han ofta haft qvarter. Som gammal bekant på stället klef han djerft in i drängstugan. Tillfället gör tjufven; ingen fanns i rummet, ingen hade sett honom komma. ett silfverur af den i bönders ögon så begärliga rofformen hängde på väggen; Börjesson kunde ej motstå frestelsen — han tog uret och för att förstärka sitt linneförråd äfven 4 st. skjortor och I näsduk. Med sitt byte återvände Börjesson, såsom han hoppades lika obemärkt som han kommit, och fortsatte sin väg hit till staden, dit han ankom fram på natten och hvilade ut hos en bekant i Masthugget. Stärkt och uthvilad gick Börjesson följande morgon in till staden för att på assistansen förvandla sitt byte i penningar. Han som de andra lånesökande räcker fram sin pant, det tjocka uret med de dubbla boetterna och de vidhängande 2:ne platta silfvernycklarne, men då framstiger en person, som helt häftigt ber honom följa med till polisvakten, och dit bar det också utaf. Den bestulne drängen hade något senare samma afton stölden begicks upptäckt sin förlust och fått veta att Börjesson varit synlig i trakten af hans hem samt hvilken väg denne tagit. Han begaf sig ofördröjligen på väg att förfölja tjufven, den han dock ej lyckades upphinna, men kommen hit till staden anmälde han sin förlust i poliskammaren. Den på pantlåneinrättningen stationerade konstapeln hade följaktligen reda på saken och signalement på så väl tjufven som uret, hvilket senare isynnerhet gjorde gripandet lätt. Såsom gripen med det stulna i hand gjorde Börjesson vid gårdagens förhör naturligtvis ej något försök att förneka tillgreppet, hvadan han införpassades till cellfängelset för att derifrån inställas för vederbörlig domstol. — Arbetskarlarne Gustaf Lundgren och Sven Svensson Säll stodo igår inför poliskammaren tilltalade för olofligt tillfrepp af 8 st. plankändar, tillsammans utgörande hela 1edels famnen och värderade till 1 rdr 25 öre, från grossh. Fribergers hamnegendom vid Smala vägen. De tilltalade uppgåfvo att de tagit plankändarne, emedan de varit helt och hållet i saknad af bränsle och ej haft penningar att köpa sådant. Denna ömmande ursäkt förföll dock vid den närvarande inspektorens förklaring att de samma morgon, då de för honom klagat sin nöd, fått hvar sin börda ved, men att denna vandrat till krogen för att förvandlas i bränvin, och för att skaffa sig nytt vedförråd hade de begått tillgreppet. Dessa uppgifter kunde ej bestridas af Lundgren och Säll. Denne senare, som redan är 2:ne gånger straffad för olofligt tillgrepp, måste krypa in i cellen hvaremot Lundgren fick vistag på fri fot i afvaktan på sakens utgång vid rådhusrätten, dit målet förvisades, — För någon tid sedan afskickades försvarslöse manspersonen Carl Johan Forslund till kronoarbetskåren vid Karlsborg, härifrån försedd med vederbörligt låkareintyg om arbetsförhet. Asigterna om hvad härtill fordras synas dock vara betydligt olika här och på Karlsborg,. derifrån han hit återskickades såsom alldeles oförmögen till allmänt arbete. I följd häraf var Forslund till i går inkallad till poliskammaren för att erhålla förnyadt föreläggande om anskaffande af laga försvar och han erhöll en månads tid att se sig om efter sådant. Forslund, som såg ganska bräcklig ut, mente på att det nog skulle bli bra med den saken. Han hade fått löfte om sysselsättning frampå våren, om han kunde sträfva så Jångt, och bostad hade han hos enkan Svensson på Kommendantsängen; för resten vore denna sjelf med och kunde intyga att han talte sanning. Enkan Svensson inkallas och inträder i form af en gammal, liten och, allraminst sagdt, långtifrån vacker qvinna. Men skenet bedrager. Under den fula ytan kan ligga ett ömt hjerta. Ja, jag är enkan Svensson, goa, välsittande rätt, det är jag, säger gumman. Han bor hos mej, ja, det gör han, för se vi äro barndomsvänner och jag skall nog pyssla om honom. Di säger att han är stygg, men det är bara osanning, för jag har aldrig hört knäpp eller kny af honom etc. etc. Efter en uppmaning till barndomsvännerna att framhärda i samma vackra enighet och sämja fick paret gå, dervid enkan djupt nigande, med belåten min yttrade: tackar ödmjukast, nådige herr lagman, och skulle mitt namn behöfvas så heter jag enkan Svensson. —sa— — —