Göteborgsposten – 20 februari 1864, sida 1

bibehålla mitt hufvud redigt, och när man slagit i åt mig ett glas af den guldfärgade likören, tömde jag behändigt detta under bordet, emedan jag misstänkte att det kunde innehålla någon sömndryck. Klockan tio på aftonen lät kaptenen ledsaga mig till min hytt Oaktadt jag bibehöll fullkomlig sinnesnärvaro, trodde jag mig böra ragla när jag gick och hörde då doktorn säga: — Han är blixtfull. Vi få vänta med att preparera honom till i morgon afton. Dessa sista ord uppväckte hos mig förskräckliga misstankar. Jag lade mig delad mellan hoppet att få se bayaderen inträda i min hytt och den hemliga fruktan doktorns ord ingifvit mig. Jag hade legat i min hängmatta öfver en timma utan att kunna tillsluta ögonen, då jag tyckte mig märka, att man samtalade bakom väggen. På samma gång inträngde en ljusstråle mellan två illa hopfogade plankor; jag steg upp utan att göra buller och blickade in genom en springa. Jag såg doktorn och kaptenen gå och samtala på mellandäck. — I sanning, sade kaptenen, bayaderen har haft dålig smak, då hon tagit den lille artilleristen. Han var seg som en gammal tupp. Dessa ord kommo blodet att stelna i mina ådror. Doktorn svarade: — Ni har ritt, men också följde kocken ej mitt råd. Han borde ha låtit honom vara inlagd under två dagar. Denne gosse var dyster, melankolisk; han behöfde bli starkt kryddad!