Göteborgsposten – 19 februari 1864, sida 2

tan. De förmente negrerna darrade af glupskhet. Man serverade mig först; jag såg då på den tallrik kaptenen räckte mig en ragout med brunaktig sauce som hade en delikat lukt. — Oh! ganska godt! ... sade doktorn. som sat m1 emot mig och smålog behagligt. . Jag stack gaffeln i min portion och tog en ansenlig bit af denna obekanta rätt. Den var utsökt! Också var min förvåning stor när jag såg den lille artilleristen med afsky skjuta ifrån sig sin andel af denna underliga rätt. Det var ett hvitt, sattigt och ångande kött, som smakade vida bättre än det delikataste villebråd. En vaktel med tryffel skulle jag funnit som ett stycke groft oxkött vid sidan af denna ragout. Och när jag såg den lille artilleristen bibehålla sin tallrik tom, höjde jag på axlarne och sade för mig sjelf: — Denne unge man är en dåre, kärleken har förvridit hjernan på honom! Han lemnade bordet innan måltiden var slut, och två män af besättningen förde bort honom till aktern af fartyget. Emellertid vände han sig till mig, innan han försvann bakom dörren, och kastade jå mig en blick så sorgsen, oh! så sorgsen att det gick en rysniug genom mig från hufvudet till fötterna ... det var ett afsked, det tycktes mig som om han med denna blick ville säga: — Vi skola snart återse hvarandra i en annan verld! — Fortsätt! fortsätt! ropade man. Denna omständighet gjorde med ens slut på min aptit, fortfor irläudaren, och jag fick en hel hop dumma