Göteborgsposten – 18 februari 1864, sida 2

ha lidit svåra sjöskador, hvarföre det måste repareras. Efter att ha blifvit intaget i docka, och sedan den bordläggning som betäckte inre sidan af skrofvet blifvit borttagen, fann man derunder ett lager af cement, som var så hårdt att man var tvungen hugga bort det med yxor. Som den spanske kaptenen önskade att detta cement skulle ersättas med ett nytt lager af samma slag, gaf han följande beskrifning på dess tillredning: Man tager väl bränd kalk af bästa sort och släcker: densamma genom att deröfver gjuta den nödvändiga qvantiteten vatten, men alldeles icke mera. Då kalken är afsvalnad, stöter man den till pulver och siktar den genom en metalisikt; man lägger den i en lår och tillsätter derpå en qvantitet fisktran tills den blir så tjock som vanligt fönsterkitt. Cementet blir då redan på andra dagen ganska hårdt, äfven om det nedsänkes i vattenEtt tredje bevis på oljans förmåga att konservera cementet finner man i dess Lanvändande på grundmuren till fyrtornet vid Holgehad i England. Då detta byggdes bortsköljdes oupphörligt cementet af de på detta ställe alltid rasande vågorna ur de ofantliga granitmurarne. Intet hjelpte tills man af en händelse observerade, huru en i jorden nedslagen stolpe förruttnat utom på ett ställe der man bestrukit densamma med olja, blandad med fin sand och blyhvitt. Man beströk tvenne gånger med denna komposition tornets grund, och ifrån denna stund har ej en droppe vatten inträngt i muren. Elektricitet i lefvande djurs blod. De utmärktaste sysici och läkare ha mycket sysselsatt sig med elektro-tysiologiska fenomener, och alltifrån Galvani tid intill denna dag ha arbeten af stort intresse blifvit offentliggjorda. Men nästan alla ha haft till föremål de sensationer och framför allt de kontraktioner, som framkallats i musklerna genom urladdandet af en elektrisk ström. Inga försök ha deremot blifvit företagna för att bevisa närvaron och bestämma karakteren af den elektriska reaktionen emellan det svarta och röda blodet — venernas och arterernas blod. Som likväl kunskapen härom är af största vigt, har en vetenskapsman, Mr. Scoutetten, företagit experimenter i denna väg, hvilka lemnat oväntade lysande resultater. M. Scoutettens experimenter verkställdes på åtskilliga hästkreatur. Alla försöken, som utfördes med den största omsorg, gåfvo samma resultat. Vi återgifva här blott beskrifningen öfver det sista af dessa forsök och öfver de slutsatser, till hvilka M. Scoutettens arbeten leda. Hästen var semton år gammal; han var ännu stark och frisk, men man hade beslutat att döda honom i anseende till en yttre skada å ena benet. I detta sall gjorda experimentatorn en förändring i den metod, han vid de törra försöken följt. En arter öppnades och likaledes en ven; blodet ur den förra upphemtades i ett kärl af nära en litres rymd och ur den senare i ett poröst kärl som aldrig förr varit begagnadt och hvilket sattes inuti i det förra, sedan tillräcklig qvantitet blod blifvit astappad. En platinaplät om 10 centimeters yta blef nedsänkt i hvartdera af de båda kärlen. Dessa plåtar stodo genom ledningstrådar i förbindelse med en galvanometer. Så fort de nedsattes i kärlen, blef reaktionen ganska liflig, och i första ögonblicket slog galvanometerns nål upp mot 90 grader. Den stannade sedermera på 75 grader och höll sig oföränderligt der under en tid af 10 minuter. Sedan blodet koagulerats utan att likväl sönderdelas, visade galvanometernålen annu 70 grader. Strömmens direktion var densamma som vid föregående försök, d. v. s. det arteriela blodet gaf positivt utslag. Detta tillkännagitver, att strömmen går från det svarta till det röda blodet. Experimentet upprepades flera gånger och gaf alltid samma resultat i afseende på strömmens riktning och intensitet. Dessa försök böra bidraga till förklaring af flera dunkla punkter inom fysiologien, men ännu är det omöjligt att af dem härleda alla slutföljder, som man kan vänta; vi vilja blott antyda de vigtigaste. Emedan det är ådagalagdt, att det röda och det svarta blodet, då de komma i kontakt genom väggarne på kärl, hvilka göra tjenst som verkliga porösa kärl, gifva afgalvanometern bevisade elektriska reaktioner, så måste man erkänna att ett oupphörligt frigörande och utbyte af elektricitet måste ega (tsSMoäEsuuGdttkct AAAA AAAnAA