Göteborgsposten – 17 februari 1864, sida 3

parti för Tyskland eller för Danmark ? Efter det han beklagat sig öfver Disraelis tystnad. i detta hänseende, kastade Palmerston en blick på den närvarande situationen; han påpekade alla svårigheterna deri, han framhöll de olägenheter, som voro fästade vid hvart och ett af de beslut man skulle kunna taga, och han uppmanade oppositionen att uppställa ett program och nogsamt utstaka den väg den ansåg, att man borde följa. Striden har således å båda sidor varit ett utbyte af förebråelser och den har, oaktadt den liflighet hvarmed den fördes, icke lemnat någon bestämd antydan om parlamentets åsigter och kabinettets afsigter. Det allmänna slutomdömet har dock varit det, att oppositionen skulle visat sig mera ifrig om att behålla den franska alliansen och lifvad af större sympatier för Danmark; och man kan förutse att ministåren skall nödgas modifiera sin politik i denna riktning. Man skall måhända framställa den frågan, hvarföre tories, då de kände sin styrka, icke genast lemnat prof derpå, genom att föreslå ett amendement till adressen, hvilket synes hafva bort helt naturligt följa af lord Derbys slutförklaring. Det är dock temligen lätt att förklara orsaken. Krafterna motväga så hvarandra, att intetdera af partierna vill utsätta sig för att emot sig vända de rädda, obeslutsamma och alla dem, som oroas af och rygga tillbaka för utsigten till en möjlig upplösning af parlamentet. Hvad skulle ha händt, om tories framkommit med ett amendement, framställande nödvändigheten af att komma Danmark till hjelp och i konseqvens dermed Englands intervention i kampen? De skulle ha förlorat stödet af de systematiska fredsvännerna, hvilka i flera år voterat med dem; och förkastandet af deras amendement skulle, tolkadt som ett fördömande af Danmarks sak, högligen skadat just denna sak, som de velat gagna. . Om deremot awendementet vunnit majoritet, skulle ministeren ha upplöst kammaren och vädjat till nya val, för att bestämma om krig eller fred. Hade nu i bästa fall krigspartiet vunnit öfverhand, hvilket under sådana omständigheter voro mycket problematiskt, skulle tories ha kommit till makten, ohjelpligt komprometterade i afseende på Tyskland och utan utsigt till att kunna af detta erhålla någon eftergift. Det är icke i den danska frågan, som oppositionen skall försöka att ställa ministeren i minoriteten. Den har sökt och funnit ett stridsfält, der den icke skall behöfva tvingas, att taga initiativet till angreppet. Detta stridsfält är den japanska frågan. Den japanska: staden Kagosimas onödiga och förfärliga bombardement af den engelska eskadern har gjort ett dåligt intryck i England och strängt ogillats af fredsvännerna, filantroperna och andra. En hr Buxton har framlagt en motion, som föreslår ett energiskt fördömande af de engelska auktoriteternas beteende. Denna motion, som inom kort skall diskuterus, skall säkerligen understödjas af ett viset antal radikala och liberala, som skola skilja sig från kabinettet. Då skall det vara möjligt tör oppositionen, att emot kabinettet samla en sädan majoritet, att det blott har att välja mellan att genast afgå eller skrida till allmänna val, i hvilka det skall nödgas bekämpa en del af sina vanliga allierade. Tories skulle då komma till makten, fria från hvarje förbindelse i afseende på de europeiska frågorna och för lång tid herrar öfver situationen. Om det också ej skulle gå så långt, är det dock naturligt, att den engelska regeringen sskall, för att parera de tillämnade stötarne och i någon mån afbryta oppositionens spets, sluta sig närmare till Frankrike och visa mera vilja att handla energiskt för Danmarks sak. Det är äfven enligt all sannolikhet derföre, som engelska regeringen förbereder vigtiga mått och steg. Hennes sista medlingsförslag kan måhända betraktas som ett yttersta fredsförsök, hvarefter hon kan två sina händer och — handla?