Å A— Sir James pekade på kajutan, der kaptenen nyss inträdt. — Godt, jag skall vänta, yttrade sekonden och förblef stående i det hon med sin hvita hand smekte kolfven på den i hennes gördel instuckna pistolen. Sir James betraktade henne och började verkligen allvarsamt tro att han var lekboll för en dröm. Dörren till kajutans andra afdelning öppnades nu åter, och denna gång uppgaf gentlemannen ett utrop af beundran. En qvinna hade visat sig för honom, en qvinna i svart satin, betäckt af dyrbara spetsar, elegant och skön som den skönaste lady i London. Det var Röda kaptenen. Sir James stod liksom bländad. Ett förtjusande leende upplyste hennes ljufva ansigte. — Min bäste kapten, yttrade hon i det hon inträdde, jag bjuder er att intaga middag med mig; se der den ersättning jag ville erbjuda er. Det inflytande denna qvinna utöfvade var så starkt, att sir James för en stund glömde både S:t Georgsfästet, sin kusin Roger och de mörka planer, som hans infernaliska snille sedan så många år rufvade öfver. Kaparkaptenen, som åter blifvit qvinna, tilltalade emellertid den andra qvinnan som ännu bibehöll den manliga drägten och sade sig vara sekond ombord på Fowler. Men hon talade till denna på ett okändt språk, ett språk som sir James icke på något ställe hört, ehuru han rest öfver alla fem verldsdelarne. Sekonden böjde hufvudet, bugade sig för sir James och gick ut. Ensam med denna fantastiska varelse, hvars skönhet