Denna så väl riktade kulan var signal till sientligheternas början. Den hvita flagga som blifvit hissad på amiralsslupen sjönk liksom fästningens förut gjort, och kanonen ljöd omedelbart derefter. — Nåväl, mina barn! ropade med manlig och klangfull röst den unge öfversten, till kanonerna och lefve England! Kanoniererna voro till antalet åtta; de gåfvo eld gemensamt. Kulorna ricochetterade mot klipporna och dödade en man i en af skottgluggarne. — Gif eld! ropade Roger i sin ordning. Fästet insveptes i ett moln af rök och lågor, och dess kulor hveno mellan kanonbåtarnes master tätt som hagel; den slup som förde amiralsflaggan blef skjuten redlös redan i första salvan och satte på grund nära stranden, på en mils afstånd från fästet. Sedan elden blifvit på detta sätt öppnad, fortgick den utan uppehåll under en hel timma. Kanonsluparne närmade sig och skjöto med drufhagel. Roger svarade med kedjekulor och granater. Amerikanarne försökte då att skjuta sönder jernporten med haubitskulor; dessa studsade tillbaka från jernplåtarne och några kreverade så nära kanonsluparne, att de stympade och sårade flera man. Plötsligt visade sig vid horisonten en oväntad bundsförvandt. Roger som promenerade lugn och stolt midtunder kulregnet varseblef vid östra ändan af sjön ett fartyg som kom för fulla segel och signalerade sin ankomst med ett kanonskott.