Göteborgsposten – 13 februari 1864, sida 3

Insändt). Till Danmarks krigare. Hur gjallarhornet i ditt läger låter Vi spörja ifrigt, spörja ängsligt här, Alltseen tillbakaskridandets zeloter, Afbröto nesligt dina segrar der! Dock hoppas vi på stridens valplats åter Med draget svärd ... väl riktade gevär Dig färdig se att våldets örnar knäcka Der mot ditt land rofgirig klo de sträcka. Din strid är skön — du fäktar ej likt slafven, Som, kall för äran, kall i elden står. Din själ bevingar kulorna och glafven: För äran skjuter du, för den du slår. Om derför du — skeppsbrutna likt på hafven — Allen din kamp på lif och död består Skall, förrin du sviker din besvurna fana, Mordengeln djupet af ditt hjertblod spana. Far fort att kämpa dina ädla strider För Rätt och frihet i ditt fosterland! De äro värda att för dem man lider I svärdslag, kedjor, ja — i bålets brand. Skön är den lager krigarn åt sig vrider För vonnen bragd med egen hjeltehand; Ej mindre skön när den med bröder delas, Att segrarns roll ej må af våldet spelas. Ännu — ännu vår ära fegt man fjeskar In i ett grymt omanligt vankelmod —! Men förn roffogeln sig otörstig läskar Ur rofvets puls — af Danas ädla blod, Skall jägarn — högt naturens lag det äskar — Från nordanfjell dem mata med sitt lod: Nog minns han huru, inom skotthåll lockad, Man fordom blifvit af den jägarn plockad. Då skola, tro vi, vårens lärkor skrika På deras färd till våra dalars frid I glad triumf att örnarne måst vika Med klorna brända minnesrikt dervid. Svenskmannamodet kan sin börd ej svika! Med höga anor från en grånad tid, Skall det, i minnet af sin hjeltesaga, Sin dryga part af lagerkransen taga. B-g-t-m.