Göteborgsposten – 13 februari 1864, sida 1

Återtaget fran Dannerirke. Af Erik Högh. Sönderborg d. 8 Febr. Ju högre de militäriska beställningspersonerna voro ställda, ju klarare synes de ha fattat den sorgliga nödvändigheten at att uppgifva det alltför poetiska Dannevirke. Om jag i få ord skall sammanfatta det räsonnement jag hörde bland officerarne, skulle det få ungefär följande lydelse: Dannevirke var en stolt position, som, besatt af c:a 100,000 man af nordens tappra ungdom under Fredrik VII och Carl XV, kunde ha trotsat hela Tyskland — synnerligast under ett sommarfälttåg och, väl alt märka, i händelse att befästningsarbetena varit fullt afslutade; men bemannad med — jag törs ej nämna hur få — tusen män, med den långa Sliställningen ofullständigt befästad och midt i den barska vintern, omsluten af tvenne stormakters utmärkt väl inöfvage och förträffligt beväpnade härskaror, vär det endast en stor kämpagraf. Fienden kunde, så att säga, allarmera våra trupper till döds, ty hvar gång angrepp gjordes på olika punkter, måste Jela vår styrka på benen, och knappast hade den stridt och arbetat sig trött på den ena punkten, förrän nya angrepp gjrde nya marscher och nya strider nödvändiga på en annan. Afdelningar funnos bland de våra, som i fyra dygn ej varit under tak; sjukdom och öfveransträngning beröfvade oss långt flera försvarare än fiendens kulregn. Det gafs hvarken tid till hvila eller målro, och utan föda och sömn måste äfven den tappraste duka under. Endast några tå dygns fortsättande af den senaste tidens strapatser skulle ha beröfvat den redan nu utmattade soldaten krafter till ett ansträngande återtåg, äfven om det, liksom nu, skett utan svärdsslag, och tänker man sig detsamma påbörjadt, först sedan ett angrepp hållit de våra i elden kanske tio till tolftim