Göteborgsposten – 13 februari 1864, sida 1

ning på benen och den andra hälften uppväckt ur den stärkande hvilan efter dagens arbete. I sanning, ett godt bevis på förträfk. ligheten af den nuvarande larmsignaleringsmetoden! Det i förra veckokrönikan fällda omdömet om en å Göteborgs Museum exponerad aqvarell af en engelsk artist, har föranledt en uppsats i torsdagens Handelstidning, hvilken lemnar en motsatt åsigt, den der yttermera bestyrkes genom ett intyg af en mr John Ruskin. Med all aktning för mr Ruskins omdöme kunna vi dock icke frångå vår åsigt, att denna tafla förefaller oss skäligen tarflig. Mr Ruskin talar isynnerhet om effekten a! några på taflan befintliga nät, men han tiger med de öfriga partierna, t. ex. figurerna, Sjuhundra riksdaler för ett par målade nät, voro de också aldrig så naturliga, tyckes dock vara väl starkt! För öfrigt har det icke bestridts, att smaken både hos kännare och konstdomare i England sätter värde på sådana taflor, men etter all sannolikhet skall den aldrig bli sådan hos oss. Vid vintrens inbrytande lemna oss som bekant svalorna och draga till sydligare, till mindre kyliga nejder. Men — vid samma tid börjar ett annat tåg i motsatt riktning, från söder till norr — det är ett annat slägtes: de så kallade profryttarnes. De infinna sig då på platsen för att, som det i affärsstil heter, upptaga vårorder och gå ej gerna förbi någon dörr der ett Geschätt möjligen kan uppgöras. Ty vanligtvis är det Tyskland, som exporterar dessa idoga Merkuriisöner hvilka i den mest genomträngande köld och trotsande alla naturhinder fortsätter sin färd Mot Norden, mot Norden! Man har på senare tider trott sig märka, att de utländska handelshusen icke alltid varit just lyckliga i valet af dessa sina ombud, ty ganska ofta förspörjer man i deras sätt att vara en viss ungdomlighet parad med en beklaglig otörmåga att hålla tand för tunga. Ett färskt exempel härpå är följande händelse, som alldeles nyss passerat här på platsen. I början af förliden vecka inträdde hos en affärsman härstädes en ledamot af dessa, just vid denna årstid likt en svärm egyptiska gräshoppor anländande karavaner. Sedan han dokumenterat och rekommenderat sig såsom ombud för ett handelshus i Hamburg inlät han sig i samtal med en i butiken närvarande person. Under konversationen föll talet på dagens brännaade fråga, den dansk-tyska striden, och den göteborgske affärsmannen, som äfven deltog i samtalet, yttrade derunder helt oförbehållsamt sina sympatier för danskarne, sin förtröstan att de skulle veta försvara sig mot deras ötvermäktiga fiender o. s. v. Etter en stunds förlopp aflägsnade sig den unge mannen, och den ifrågavarande affärsmannen skulle säkerligen glömt både hans besök och tillvaro öfverhufvudtaget om han icke sistl. söndag mottagit ett telegram af följande lydelse: Stockholm d. 7 Febr. kl. 1,30 e. m. Hrr N. N. Å C:o Göteborg. Är det slut med pratmakeri nu? Gå hem och lägga sig. Herrmann Lewin. Denna epistel var till en början för emottagaren en fullkomlig gåta, ty han hade förgätit det namn, som den unge politiserande tysken uppgifvit såsom sitt eget, och först sedan han erfarit att telegrammets afsändare var resande för det ifrågavarande hamburgerhuset, fann han att innehållet alluderade på den politiska diskursen. Förmodligen har unge hr Herrmann efter det underrättelsen om Dannevirkes utrymmande anländt till hutvudstaden, i ett gladt lag af jublande landsmän och i ett