Göteborgsposten – 12 februari 1864, sida 3

ske måst härda ut en hel dag, genomvåta af regnet, vadande i smuts till knäna, kanske hafva fiendens kulor plockat kamraterna ut ur deras leder, och likväl komma de sjungande och oförskräckta hem. En bisquit, ett stycke sskinka, en sup och några timmars sömn och så kunna de åter gå emot fienden, om så gösres behof, och medvetandet om, att de strida för fäderneslandet, skall då fördubbla deras skraster. Huru annorlunda! är det icke med våra fiender! Hvad slåss de för? Icke för folskens sak, icke för fäderneslandets, ja, kanske knappast för deras herrskares. I dag hitfördes till staden några sårade österrikiska soldater. Under gårdagens kamp utanför Bustrup hade kapt. Fallesen med 2:ne kanoner djerst besatt ett placement knappast 500 alnar från fienden och hade med sina granater beskjutit några hus i Vedelspang, bakom hvilka de fientliga kolonnerna stodo. Här påsträfkades i dag af våra soldater några sårade österrikare, hvilka deras kamrater ej hunnit medtaga, innan de drogo sig tillbaka. I nära 24 timmar hade dessa stackare i sina tunna uniformer (de österrikiska uniformer se bra ut, men äro at mycket tunnt kläde och alldeles olämpliga för ett vinterfälttåg) legat sårade på bara marken, innan de blefvo upptäckta och af sina fiender erhöllo den vård, de så väl behöfde. Deras fiender! Nej, blott deras motståndare. Man tilltalade dem på tyska; de ristade på hufvudet: nichs verstehen; på franska, ja, tillochmed på latin, men nej, intetdera af språken begrepo de. Ungaren?, sade då den ene. Det var ungrare, Kossuths landsmän, tyskarnes och tyskeriets dödsfiender, som hitsändts att kämpa för idet stora fäderneslandet och dess stammverwandte slesvig-holsteinska bröder. Med hvilka känslor måtte de icke hatva gått i kulregnet, som de med gläje skulle trotsat, om det varit tyskar, de haft emot sig, och om det gällt deras fäderneslands sak och ej tillskapade tyska ideer eller herrsklystna planer hos deras egna förtryckare! Det är hårdt att vi skola strida mot sådana män. Efter hvad det säges blefvo Vesterhafsslussarne i går öppnade och en del af Eiderdalen satt under vatten. Dev är sorgligt, att så mycket jord skall förstöras at det salta hafvet, men nöden är högsta lag, och i krig gäller det som första regeln att skada fienden så mycket som möjligt. Hade vi följt denna regel, alla dess konseqvenser och icke fästat något afseende vid mensklighet, skulle preussarne och österrikarne nu visst icke stå Dannevirke så nära, som de göra. H. M:t konungen lemnade tidigt i morse staden med sin svit och har begifvit sig till Flensborg. Om H. M:t skall komma hit tillbaka, vet jag icke; hans rum på slottet äro emellertid alldeles utrymda, så att det väl knappast är troligt. nder de sista dagarne har Times korresp. mr Galenga, uppehållit sig härstädes, och som han bor vägg om vägg med mig, har jag nästan hela dagen igenom, tillfälle att tala med honom. Han är en kunskapsrik, skarpt iakttagande man, som sett mycket, upplefvat mycket och tyckes hysa verklig sympati för det lilla Danmark, som så modigt kämpar mot öfvermakten. Slesvig, fredagen d. 5 febr., kl. 10!; aftonen. (Detta bref har kommit Dagbladets redaktion tillhanda, skrifvet med blyerts på små papperslappar och bär såväl till stilen som till hela sin form och anda vittne om den stämning, hvaraf korresp. såväl som alla andra varit gripen.) I afskedets ögonblick skrifver jag, förbryllad och djupt skakad, dessa sista ord från Slesvigs stad. Hufvudet svindlar af tusendetals tankar. Armåeen är på återtåg, Dannevirkeställningen är uppgifven, de dyrbara verk, vid hvilka så mången stolt törhoppning var knuten, stå nu med förnaglade kanoner, och då dagen randas i morgon, skall fienden triumferande hålla sitt intåg i Slesvig, der allt är förberedt till att festligt mottaga de tyska trupperna. I eftermiddag spred sig den underrättelsen, att kanonerna på Mågeön blifvit kastade i vattnet; kort derefter hette det, att kanonerna bortförts från verken vid Ellingsted, och den brådska, som fram mot aftonen rådde i högqvarteret, gaf bekräftelse åt ryktet om, att vår arme verkligen skulle vika, vika utan svärdslag, vika med vanära, vika, medan den, utmattad som den var af de föregående dagarnes ansträngningar, dock ännu brann af begär efter att mäta sig med fienden. Är det diplomatien, som spelat oss detta puts, efter hvad man här vill påstå, så vare den förbannad! Huru många förbannelser hafva icke i afton ljudit öfver den från våra tappra officerare, huru mycken nedslagenhet, huru mycken bedragen förväntan, huru mycken förödmjukelse skall ej gripa menige mans hjerta. Ånnu i denna stund veta våra soldater icke, hvad som förestår dem natt. De stå ännu i ställningen och vänta kanske att inom kort få mottaga det