Tobby knöt händerna utan att svara. — Och missnöjd, tillade sir James i det han sänkte rösten. Ni är syrtiosju år, ert hår börjar gråna och ni ä! ej mer än löjtnant; jag tror till och med att ni komme att förblifva löjtnant hela ert lif och vara utsatt för ungs chefers nycker, som äro okunniga i krigaryrket. Löjtnanten betraktade nu i sin ordning sir James med en blick som fullständigt uppdagade hans sinnesstämning för denne, hvilken fortfor i allt lägre ton: — Hvem vet? vi skola kanhända förstå hvarandra ... Det uppstod ett ögonblicks tystnad mellan dessa två män som genomskådat hvarandra. Sir James återtog: — En man med era talanger borde vara öfverste. Ett moln skymde löjtnant Tobbys blick; han blef liksom förbländad. En ny tystnad uppstod. — Och befalla såsom chef, tillade sir James, i stället för att lyda. Löjtnanten, som hittills ej yttrat sig, uppstod nu och lade sin hand på sir James axel: — Än ni sjelf då, sade han i det han rörde vid hans gradtecken, ni har just ej heller att glädja er öfver någon särdeles tur, som jag tycker. — Ah! ni tror det? utbrast sir James. — Yngre son i en förnäm familj, fortfor Tobby, utrustad med kraft och förstånd, synes ni mig ej vara särdeles öfverhopad af ärebetygelser och förmögenhet. — Min herre, sade sir James kallt, tiden är ännu e