ter. Preussiska oppositionon eger icke en enda sådan. Under hela den två års gamla striden rar icke en enda man erhållit verklig ledning nom representantkammaren, icke en enda blisvit utpekad af folket såsom en lämplig eterds lare till premierminister. Der finnes icke ens någon som kan sägas bestämma partiets holiik. I Paris riktar Thiers med framgång sina ansträngningar mot de punkter, hvilka han vet skola uppegga folket, t. ex. mot finansernas tillstånd, mot en opopulär expedition, embetsmännens utomordentliga makt, eller den terrorism under hvilken diskussionen i tryck nödvändigtvis måste utöfvas. I Berlin deremot vända sig ledarne i regeln till rent abstrakta saker, såsom representantkammarens rättigheter, Preussens skyldigheter mot Tyskland, eller den punkt hvarest politiken bör söka maktens jemnvigt. Då de så långt afflägsnade sig från dessa ämnen, att de arbetade för att soldaterna under ett vinterfälttåg skulle få högre sold, bättre ransoner, skor utan hål i sulorna och yllna strumpor, blef sensationen oerhörd, och de reaktionäre började darra af fruktan att armeen skulle tro representantkammaren vara dess vän. Oppositionens ledare ha nu skiljts åt utan en bestämd försäkran, att icke erkänna något lån som konungen kan våga att upptaga, och hafva således praktiskt skänkt honom den rättighet de vägra att tillerkänna honom. Hvar menniska vet, att då tvisten bilägges, skall erkännandet af det nya lånet bli den första punkten i försoningen, och konungen skall derföre endast bli tvungen att betala litet högre ränta för kapitalisternas föga ökade risk Ledarne synas ej ens veta huru de böra tala för att uppreta solket, emedan de genom sitt besynnerliga förakt för 1852 års fördrag förverkat all sympati utomlands. Personer som bryta ett kontrakt, emedan de ej tycka om dess bestämmelser, må ej klaga om man bryter emot någon aunan öfverenskommelse, hvilken de önska måtte bli hållen. Roten till olikheten måste emellertid ligga vida djupare än dessa orsaker, tv i alla händelser är dock preussiska oppositionens hufvudmän minst jemngoda med de ministrar, som angripa dem. Om hr Sybel är våldsam, så är hr v. Bismark oförskämd; om finanskomiten yttrar sig i en bitter partiton, så håller krigsministern sina haranger i en ton af dåligt lynne. — Roten måste, såsom vi tro, sökas i nationalkarakteren och i de märkvärdigt olika intryck, som vältaligheten gör på nationallynnet. En fransmans vilja och hans förstånd synes i politiken vara en och odelbar, medan de hos tyskarne äro lika mycket skilda som deras törstånd och deras samvete. Ötvertyga en fransman att ett axiom är sannt, och han handlar efter detta axiom; öfvertyga en tysk, och han blott talar om den nya sanningen. Om fransmännen kände, såsom nu preussarne känna, att statens inkomster utgifvas utan tillräcklig laglig auktoritet, och ansåge detta som ett skäl till klagomål, skulle de vägra att betala skatterna eller, om de ansåge denna metod för svag, kasta upp barrikader. Preussarne åtnöja sig med att bevisa det hvar och en som säger att utgifterna äro lagliga, begriper ingenting af saken. Så är det äfven med de olika intryck som framkallas at engelsk och fransk vältalighet. Den franske talarens föredrag synes i visst afseende inverka på den franske åhörarens vilja, tills han är färdig att utföra den handling som är den logiska följden at talarens lysande pointer — att taga sin musköt på axeln, emedan Danton slutar sitt tal med: Låtom oss marschera (lill gränsen. Preussarens vilja förblir deremot helt och hållet oberörd af talet, han må beundra eller tadla, men om