———— — — —— örklara huru de preussiska liberala kunna åta sig kujoneras af sin regering såsom det änge skett och ännu sker. Vi känna få ting — säger artikeln — nom politiken, som äro märkligare än olikheen emellan den franska och preussiska oppoitionens ledare. Franska oppositionsmännen tro till antalet få, ega föga rättigheter och strida emot den makt som förefaller åskådaen oemotståndlig, mot en ytterligt skicklig och genialisk despot, som stödes af armåen och alla de klasser hvarur armåen rekryteras. De representera ännu knappt mer än de inellektuela klasserna, författare, tänkare, politici och arbetare i de stora industriela städerna, folk, hvilkas ider snarare än deras intressen såras af tanken på undertryckningsregimen. Och dessa män, som representera blott en liten bråkdel af nationen, som äro ur stånd att taga initiativet till någon kejserlig motion, som äfven i afseende på skattebevillningen befinna sig i en hopplös minoritet, som understundom måste tvista med representantkammaren för att få tillåtelse att tala alls, och af hvilka blott en under hvarje session får öppna munnen angående administrativa ämnen, — dessa män anses likväl, och med rätta, af den mäktigaste regering i verlden för ytterligt farliga. De kejserliga talarne yttra sig i mjuka ordalag till dem, de kejserliga ministrarne modifiera sina planer, för att icke ådraga sig deras förbittring, och kejsaren sjelf ryckes af dem ur sitt vanliga lugn samt yttrar ord, hvilka kunna innebära hotelser, men äfven helt enkelt ledsnad. Europa följer med ifrig blick de olika phaserna af en strid, i hvilken det väl vet, att David kan slå Goliat, och oppositionens chef, som ännu i går blott var en historieskrifvare stående i bokhyllan, har i ett enda språng ernått en hög europeisk rang. Preussiska oppositionen åter har en gifven majoritet af tre fjerdedelar at kammaren och understödjes af den stora massan bland nationen; den eger på sin sida de mest substantiela intressens passionerade bifall; den har att strida mot en man, som eger temlig skicklighet men föga omdöme och saknar allt välde öfver nationen; den eger till ryggstöd, ehuru icke i teorien, en nära nog fri press, d. v. s. den tyska pressen i alla stater som icke stå under Hohenzollern. Och likväl har denna opposition ingen märkbar makt. Den kan icke blott icke bestämma regeringens handlingssätt, den kan icke ens förmå regeringen att vika det ringaste från sin en gång beträdda bana. Det gifves ingen bättre prötvosten för konstitutionel styrka än ett oväntadt krig. En regering som kastas i faror, hvilka hota den nationela existensen, törstar alltid efter nationelt stöd, är alltid färdig att på halfva vägen möta nationen, hvilken kan fordra en så sträng räkenskap, ifall den skulle lida ett nederlag. Penningar äro dessutom alltid af nöden, penningar i stora summor och hastigt bragdta tillsammans. Preussiska regeringen är just i denna belägenhet och likväl har oppositionen med full kontroll öfver representantkammaren, pressen och opinionen varit ur stånd att förmå premierministern vika ett tum från sin väg. Kriget har blifvit ogilladt, det nya lånet förhindradt, höjda skatter afslagna, och likväl har Preussen såsom stat börjat ett krig, hvilket dess representanter så ifrigt sökt hindra. Bismarck snubbar upp dem liksom skolgossar, och kungen skickar hem dem, som om de blott vore ett besvärligt påhäng. En del, och denna stor, at skilnaden emellan de båda nu nämnda oppositionernas styrka är utom tvifvel beroende på deras ledares stora olikhet. Franska oppositionen eger åtminstone sex män, af hvilka Frankrike skulle betraktat en hvar som en väl vald mini—— 5