han skall handla, måste det vara tillfölje af någon vida starkare impuls än någonsin ett tal kan utgöra. Verkan at den tyska vältaligheten är derföre aldrig bitande, aldrig destruktiv, försvagar aldrig till den grad föremålet för folkets vördnad att lydnad blir omöjlig. En fransman anser sig förnedrad genom att understödja en myndighet, som i intellektuelt afseende är förnedrad och tycker det t. ex. mycket hårdare att lyda Ludvig Filip efter det Beranger diktade sipa sånger än förut. Preussaren åter bryr sig litet eller intet om ett intellektuelt nederlag, utom såsom ett ämne att studera, och lyder sin kung lika lätt antingen denna pratar nonsens eller är Fredrik den store. Följden häraf är, att den häfstång, som franska politici finna i folkets sympati och de engelska i sina sociala institutioners styrka, saknar den preussiska liberala helt och hållet. Folket ropar bravo åt hans tal emot den fot hvarpå regeringen vill ställa krigshären, men låter medgörligt sina söner ställas i ledet; det är förtjust öfver hans sparsamhetsförslag, men betalar förhöjda skatter; det hvisslar åt regeringens beslut att trotsa riksdagen, men subskriberar strumpor för de soldater som beordras ut för att genomdrifva en af detsamma innerligt förhatad politik. Ehuru preussarens vilja och omdöme väl ej för alltid äro söndrade, så dröja de likväl så länge att komma i harmoni med hvarandra, att det för en vid fransk lättrörlighet van åskådare ser ut som skulle konstitutionalismens sak aldrig blitva vunnen i Preussen.