Göteborgsposten – 10 februari 1864, sida 2

telse att sör konserten oegagna kyrkan, hvarföre de annonserat den der, men det hade behagat honom att i sista stunden ändra sig och gifva sin kyrkovaktare sträng tillsägelse att vid tienstens förlust icke öppna kyrkan eller lemna dess nyckel ifrån sig till ho det vara måtte; och derefter från stället afrest till sitt hem i Grönby. Här stod nu den från alla håll församlade allmänheten i regn och rusk seende den ena på den andra utan att veta hvad man skusle företaga sig. I tingssalen kunde ingen konsert hållas; ty den rymde icke en tredjedel af de tillstädeskomna; kyrkan var läst. Ett allmänt knot hördes; men till v. pastorn var långt för att genom budskickning förmå honom att ändra sin föresats, och dagen led tillända; slutligen sedan baron Stjernblad på Markie, som sungerar såsom församlingens patronus, sändt ett ilbud ända till Grönby med tillsägelse till v. pastorn att låta öppna kyrkan och sedan en af grannpastorerne, som med sina fruntimmer ditrest, upplyst att i kyrkans öppnande för konserter låg ingenting olämpligt eller ovanligt, emedan i sjelfva hufvudstaden inför konungens ögon kyrkorna ofta begagnades till dylika ändamål, togo sig några af kyrkorådets ledamöter dristigheten att på sitt ansvar slutligen låta öppna kyrkan, hvarigenom den förfrusna och genomblötta allmänheten omsider kom under tak. Den vackra såugen gjorde att alla snart glömde den otrefliga begynnelsen af konserten; men nekas kun icke att det bevisade en utomordentlig sjelfmyndighet och brist på takt, att så under en snödag behandla en samlad allmänhet, och insändaren kan icke underlåta att för den unge v. pastorns räkning låta detta beteende komma till en allmännare kännedom. Om han icke af sångföreningen var tillräckligt krusad för att upplåta kyrkan eller hvad annat som kan hafva varit orsaken till hans underliga uppförande, säkert är att det väckte både harm och förvåning Från Wexjö skrifves d. 6 d:s: Det slängförv, som de senaste dygnens sparsamma snöfall med omvexlande frost beredt staden och orten häromkring, torde sannolikt i sin mån bidraga till en icke så obetydligt ökad personaltrafik vid den tre dagar härefter inträflande Sigfridsmessomarknaden, ehuru omsättningen i följd af den öfverallt i dessa nejder rådande penningebrist, efter all anledning blir ringare än för affärsverksamheten önskligt och nyttigt är. Hesslerska teatersällskapet, som under sin nu afslutade sejour i Jönköping spelat för goda hus, började sistl. Söndag sina representationer i Wexjö. Kristianstads friv. skarpskyttekår, som d. 31 sistl. januari hade sitt årssammanträde, uppgår f. n. till 128 man. tredje årsdagen af sin stiftelse genom en festlig tillställning, omvexlande med tal, sånger och skålar. Bland skålar som föreslogos var äfven en för minnet af Otto Lindblad. En veteran. I Nya Wexjö-Bladet läses: En af finska armåens veteraner, löjtnanten Magnus David Ridderstråhle, har för några dagar sedan här i trakten slutat sin bana. Född år 1790, kom han i tjenst år 1807 som underoffsieer vid Nylands dragoner och deltog med regementet i 1808 och 1809 års fälttåg samt ingick etter Finlands förlust i svenska armåen, vid hvilken har år 1812 utnämndes till officer. Efter att ha deltagit i 1813 och 1814 års krig, lemnade han några år derefter militärtjensten och har alltsedan fört snart sagt ett nomadiskt lif. Så länge kroppens spänstighet det medgaf, vandrade han, utan egentligt hem och utan sinne tör hemtrefnad, med jagtbössan öfver ryggen från den ena af sina talrika bekantskaper till den andra, uppehöll sig på hvartdera af dessa ställen allenast några få dagar och fortsatte derefter sin oroliga spatsertur. Jagtnöjet upphörde väl för några år sedan, men vandringen från herresäte till herresäte sortsor ända in i lifvets sista dagar. Oförarglig och gladlynt, var han städse, om icke en synnerligen efterlängtad, åtminstone en icke ogerna sedd gäst. Utan föregången sjukdom eller ens opasslighet afsomnade han d. 21 sistl. januari i sitt 74:de år på Oby sätesgård. Under tiden för sin militära bana förvärlvade han sig silfvermedaljen tör tapperhet i fält, och erhöll sedermera Carl-Johansmedaljen. Om hela hans tillryggalagda letnad är ej annat än godt att säga. För hans små behof var den invalidpension, af hvilken han efter en kort tids vistelse på Ulriksdal kom i åtnjutande, fullt tillräcklig; han befanns alltid stadd vid kassa. Ystads sångförening firade d. 1 dennes Rättelse. I gårdagens n:o står i referatet af hr Gadelii föredrag årtalet 1752, hvilket rättas till 1753. MHAAA AA