hr Lallerstedts utestängande från konastitutionsutskottet törskonades de emellertid från ett sådant obehag. Obestridligen är det af stor vigt att i riksgäldskontoret, ej mindre än i riksbanken fullmäktiga insättas som ega sakkännedoin och atfärsskicklighet. IIvad riksbanken beträffar har också borgareståndet för sin del hyllat denna åsigt. Icke så i afseende på riksgäldg kontoret. Personliga konsiderationer ha då inverkat på valen. Det kan icke törnekas att hr Lallerstedt med vida mera åclat, med större insigt och sannolikt med bättre verkan än hvilken som helst af de tre som representerar borgareståndet i riksgäldskontoret, skulle der fungerat. Då skulle icke, såsom nu är fallet, hafva inträffat att af samtlige tolf sullmäktige, endast en, nemligen riksarkivarien Nordström — fullt begripligt kan uttrycka sig på annat språk än modersmålet, hvilket just nu icke är tillräckligt, då liflig skriftvexling pågår, och äfven mundtliga öfverläggningar kunna bli behöfliga med utländska bankirer rörande jernvägslånet, hvilka bankirer naturligtvis finna det mer än oförklarligt att påträffa en så vigtig institution, med hvars elfva ledamöter de icke kunna kommunicera sig utan förmedelst tolk. Att hr Lallerstedt. oaktadt den bristande ihärdighet, som ingår i hans skaplynne, dock kan arbeta, och arbetar med lätthet i sådana ämnen som intressera honom, och då är ganska produktiv, bevisade han såsom ledamot i finanskomitön. I utarbetandet af det förträffliga förslaget till hypoteksbankens organisation har hr Lallerstedt en stor, kanske den största förtjensten. Hans yttranden i borgarståndet rörande denna institution, hvilken alldeles icke med välbehag mottogs af alla inom nämnde stånd, voro obestridligen de bästa, de grundligaste, som i frågan afgäfvos, och skälet dertill var att ingen inom borgareståndet hade så fullständigt som hr L. både läst och tänkt sig in i densamma. Äfven i utarbetandet af förslaget till Städernas hypoteksförening har hr L. stor förtjenst; äfven derpå nedlade han mycket arbete; men äfven i detta fall honorerades han af dem, som kunde och borde bedöma hvad han uträttat, till den grad futtigt, att deri låg snarare en förödmjukelse än en hyllning. Det är dock otvifvelaktigt av förödmjukelsen riktad mot hr L. äterfoll på dem som at snobbig afundsjuka dertill medverkat. Om en representants verksamhet utgör ett specimen för, och då detta slår väl ut, grundlägger anspråk på befordran — i andra konstitutionela länder, betraktas ju representantförsamlingarne både såsom plant-och profskolor? — så kan icke nekas att hr L. redan aflagt ett sådant specimen, som åtminstone berättigar till regeringens uppmärksamhet. Medför denna en önskan att till statens bästa direkt taga hr Lallerstedts talanger i anspråk, så torde dock största svårigheten blifva att utfinna en sådan befattning, som öfverensstämmer med hans skaplynne. — —