— Skall ni, herre, följa med på resan ? frågade hon. — Ja. — Nå låtom oss då resa till verldens ända; det skall i alla fall bli för nära. — Du har rätt i att tala på detta sätt, ty ditt namn var det första som drogs ur urnan. Han tog derpå en förteckning ur fickan och uppläste de af ödet utkorades namn. När han uppläst det sista, 50 om var Nathaniels, sade han till denne: — Ödet är förståndigt, ty efter ditt missöde skulle du ej kunna qvarstanna i London. Pöbeln har i dag illa tilltygat din butik med stenkastning, i morgon skulle den ha misshandlat dig sjelf. — Nathaniel svarade med en qvidan. Hela hans kropp var ett enda sår. — Man skall vårda dig ombord på Canada, tillade Jean de France. Sedan yttrade han: — Må nu alla som ej skola afresa lugnt återvi hem till sig. Fjerran eller nära skall Jean de France alitid vaka öfver dem. Må de som skola afresa begifva sig ombord innan det dagas; långt lit och lycka åt dem som stanna hemma! Zigenarne gingo derifrån i största ordning, och en halftimma derefter voro Jean de France och Simson en samma qvar i källaren. Å (Forts.)