Göteborgsposten – 5 februari 1864, sida 1

ben europeiska Suveränfamiljen. (Forts. sr. N:o 26). Slägtskapsförbindelserna med Rysslands kejserliga familj ha varit till mycken nytta för ganska många tyska furstefamiljer, men mest för det kungliga huset i Preussen. Hade det ej varit för det mäktiga beskyddet at Rysslands sjelfherrskare, skulle huset Hohenzollern för ett halft århundrade sedan ha utstrukits från listan öfver regerande hus. Det är väl bekant att Napoleon år 1807 hade för afsigt att utplåna Preussen från Europas karta, och czar Alexanders verksamma mellankomst och hans inflytande på den franske eröfraren under det förtroliga mötet i Tilsit räddade det från detta öde. Det är tvifvel underkastadt om Preussen, en gång tillintetgjordt, skulle någonsin ha förmått resa sig igen, såsom ej sammanhållet genom några band af nationalitet, religion eller åtminstone lagar och vanor, sanktionerade af tiden, utan endast utgörande en olikartad massa af små territorier, erhållna genom erösring, köp eller svek — såsom fallet var med de polska provinserna — under olika tider och från olika egare. De öfriga tyska regeringarne och isynnerhet Österrikes skulle, då deras afundsjuka och jalousie en gång voro väckta mot Preussen, säkerligen hafva uppbjudit sina yttersta krafter, för att hindra återupprättandet af den preussiska monarkien. Hufvudmännen för huset Hohenzollern ha icke varit otacksamma mot Ryssland, för att de på detta sätt blifvit rädlade från undergång. Vid hvarje politisk röelse, som egt rum i närvarande århundrade, nar hofvet i Berlin ställt sig till Petersburgercabinettets förfogande, äfven till den grad, tt det försummat sina egna intressen. Det innes i nyare historien intet mera slående evis, för inflytandet af furstliga familjförbinielser, än denna politiska gemenskap mellan kyssland och Preussen, två länder hvilkas unda och riktiga politik oftare är i strid än harnoni. Tidigare preussiska statsmän insågo