Ivarjehanda. En gudarnes ättling. I danska Dagbladets för d. I d:s annonsafdelning läses nedanstående kuriosum: Den berömde kongl. svenske geometern J. P. Colleen, arealreduktionscirkelns uppfinnare, författare m. m., har ifrån London öfver Haag och Hannover anländt till Kjobenhavn. Denne resande, som besökt större delen af Auropa, är, utom för sin skicklighet, äfven märkvärdig för sina höga anor, emedan han, enligt Eddan och andra historiska vittensbörd, skall härstamma ifrån sjelfva Gudarne. Stamfadren är eljest Priamus i Troja, hvars son är Hektor, och hvars son är Scamandrivs (France), som vid Trojas fall, 1184 f. Chr., flydde till Rhenens mynning och der anlade städer och nybyggen. Dennes ättlingar utbredde sig vidare öfver Europa och stiftade de der befintliga riken samt uppbragte dem genom sin vishet och omtanke ur råheten och vildheten och gåfvo folket allt hvad det egt och eger af rikedom, religion, seder, skön konst och vett, och hvarför de icke allenast blifvitj oändligt mycket älskade, utan och fått i öfver 3,000 år nästan oqväfdt besitta de af dem danade och sålunda ärftlig lifoa throner. Öfriga ättefäder äro konungarne Erik eller Rik, Ragnar Lodbrok, Stenkil Ragvaldssoa, Inge Stenkilsson, Yngve Frey, Olof Trätälja. Harald Härfager, Harald Gylle, och lagmannen Erik Ulf. Frändeslägter äro Niflungar, ktavier och Karolinger samt de ryske, engelske, nederländske, danske, svenske, norske, grekiske och hessiske Furstehusen m. fl. Det stora tyska Fäderneslandet, som öfverallt troget vårdar de Oktaviers och Karolingers minne, men hvars historia med vemod låter dessas ätt försvinna, har således i denna fursteättling ännu en son, att slösa sin alltomfattande kärlek uppå, såsom full berättigade arfvinge till Oktaviernas och Karolingarnes throner och af älsdsta och yppersta börd i Europa. Kejserlige Hofskomakaren. Mr Henmngsen är en ärbar skomakare, som sedan många år drifver sitt handtverk vid Bondstreet i London. Likasom alla af hans yrke är han en stor vän till politik, en Whig af äkta skrot och korn, en Lord Palmerstons beundrare, och en dödsfiende till Tories. Englands ära och frihet går framför allt, och ingenting är honom en större afsky än de kontinentala despoterne, hvarföre han äfven om kejsar Napoleon talar ganska illla. Men mr Henningsen har en vacker dotter som lastän hon helt och hållet är uppfostrad i sadrens grundsatser, likväl i sitt ömma hjerta kände sympatier för en i London vistande ryss. Kärleken känner, som bekant är, ej till någon statspolitik, lika litet som den bekymrar sig om olika religionssatser. Den blondlockiga Mimi lät förföra sig af herr Pentakoff, och följden af felsteget blef en liten verldsborgare. till hvilken mr Henningsen hyste i själen en S Vid alla antiryska meetings förde vär skomakare ett högt tal och stora ord; och om allt skulle gått elter hans framställning, låg engelska flottan nu infrusen framför Kronstadt. En vacker dag visade sig hr Pentakoff uti mästarens bod, anhöll allvarligt om hans dotters hand. Men mr Henningsen som var bestämd att för intet pris i verlden göra en rysk barbar till sin måg, pekande med gravitetiek själslugn på en leende artikel i tidningen .Times, som inregisterat Rysslands synder, och uttalade ett kutegoriskt Nej. Men herr Pentakoff var slug som alla hans landsmän, och aflägsnade sig med ett leende på läpparne, för att ordna sitt öde och sin lyckas stjerna. Några dagar efter den misslyckade brudvärfningen erhöll herr Henningsen ett bref, hvars öfverlemnare var en med guldtränsar öfversällad lakej; brefvet, skrifvet på sinasta papper med ett stort vavensigill, forädde dess härkomst från högre hretsar. Henningsen bröt brefvet och läste: My dear Henningsen! Det är min lifligaste önskan, att Ni gifver eder älskvärda dotter Mimi till hustru åt min trogne tjenare Pentakoff. 1 fall som jag hoppas, Ni vill härtill gifva eder faderliga välsignelse: gilver jag Miss Mimi Henningsen till utstyrsel 10,000 pund sterling, och erkänner Eder, min värdigaste, till nin Hofoch Lif-Skomakare. Jag sorbhfver med all benägenhet Eder Alexander II. Alla Ryssars Kejsare. Mr Henningsen var förbluffad, gladt och angenämt öfverraskad. Hvad gör ej en fader, för att göra sitt barn lyckligt? Han uppoffrade alla sina politiska grundsatser, gaf Times på båten, och prenumererade på Morning Herald, meddelade Pentakoff sin saderliga välsignalse, lät göra sig en ny förzyld skylt, som för hela verlden berättade, att han var Robert Henningsen, Bootsmaker of his majesty ete Till kejsaren af Ryssland skref Henningsen en tac Iseskrist, i hvilken han uttryckte den önskan att så fort som möjligt få sig tillskickade de 10,000 punden, med häntyd ing att om zaren, i anledning af de polska oroligheterna. skulle vara i ögonblicklig penningförlägenhet, skulle han nöja siv med anvisning att deraf månadtligen få lyfta i Englands bank 1,000 pund. Herr Pentakoff åtog sig att ombesörja sin svärsars skrifvelses afsändande til kejsaren. Men kejsarens svar dröjde länge, och Pentakoff hade redan flera månader tärt på sin svärsars utlofvade pund. Slutligen började mästarens tålumod att tryta, och han beslöt sig att åtala kejsaren. Zarens skrifvelse och herr Pentakoff skulle tjena som bevis till den kejserliga förpligtelsen. Domaren fann hela historien ganska tvifvelaktig; men skomakaren fann en advokat som åtog Big utföra rättegången. Under sådana omständigheter fann herr Pentakoff luften för qvaf i London, hvarför han inskeppade sig till Amerika, och mr Henningsen förlorade ett af sina hufvudbevis. Snart derpå uppdagades att Pentakoff icke var någon ryss, utan en fransk industririddare, som mer ville hafva att skaffa med skomakarens penningar än med hans blonda Mimi. Mr Henningsen oda mostern AGA. att tarka dot han ei vid dameta.