Göteborgsposten – 4 februari 1864, sida 3

örst började lägga is och är nu farbar med ikdon. De resande, som passerat norrut eller mellan Weda och Hornön och tvärtom, hafva denna vinter till fullo fått känna obehaget if att hufvudvägen norrut skall hafva denna iktning och ej gå öfver Sandö och Frånö. Otto Lindblad. I senaste n:o af Snällposten läses om den nyligen aflidne, bekante kompositören: Från litvels skådeplats är dessa dagar bortkallad en man, hvars namn länge haft en musikalisk klang för den Lundensiska ungdomens öra. Det är komposi.tören Otto Lindblad, som slutat sina dagar. Det är honom som studentsången i Lund har att tacka för sin uppkomst. Före hans tid kunde man visserligen få höra mången vacker qvartett-sång, men det fanns icke någon sångförening i större skala. Lindblad tillhörde i sin ungdom en krets af kamrater, som älska de och idkade poesiens glada vetenskap, och poesien behöfde melodier för att kunna sjungas. Lindblad började med att sätta musik till ett och annat poem och hans första kompositioner föllo straxt i smaken. Efter hand fick han bildad en förening af goda röster och antalet växte snart, så att han hade en talrik samling, som under hans ledning uppöfvade sig till en skicklighet, som var i hög grad utmärkt. De offentliga soireer som han började att gifva, voro besökta både från när och fjerran, och man förgäter aldrig stycken som t. ex. Kosens bild, der Wolkes silfverklara toner ljödo genom den brusande kör-sången. Lindblad lefde helt och hållet i sin musik och för sin student-sång; hans sinne åldrades aldrig, (och hvems sinne kan väl åldras, då man lefver i umgänge med en evig ungdom?) han komponerade flitigt och ganska lyckligt. Skada att han icke för alltid kunde blifvit fästad vid universitetet som ledare för sången. Det lät sig icke göra, utan at ekonomiska skäl sökte han en klockarelägenhet på landet, men vid den akademiska ungdomens högtider kom han alltid tillbaka och på de skandinaviska student-färderna var han alltid med, stundom kallad som anförare för sången, ty bland det yngre slägtet var han känd genom student-traditionen. På slutet af sin lefnad var han endast en skugga af hvad han förut varit, men det förblef dock alltid klang i det bräckliga instrumentet ända till det ögonblick då den sista strängen sprang. Från Halmstad skrifves d. 1 d:s: Efter det sist så plötsligt påkomna snöslasket, hvilket straxt tycktes hafva till uppgift att förstöra vårt enda helsosamma vinternöje, skridskoåkningen, men som, i anseende till dess korta varaktighet, i stället förbättrade detsamma, hafva vi nu en så kallad nordisk barvinter, hvilken sätter oss i tillfälle att med mera nöje och säkerhet göra våra krumsprång på Nissan. Ilesslerska teatersällskapet spelar fortfarande, och som det synes för goda hus, i Jönköping. Jönköpingsbladet för d. 2 d:s säger om då senast gifna representationer: Den i Fredags gifna pjesen Kladeshandlaren och hans måg är en fin fransk komedi, ehuru, såsom icke är ovanligt, väl mycket uttänjd för ämnet. Klädeshandlarens väl tänkta och skrifna roll utfördes på ett särdeles förtjenstfullt sätt af hr Grönqvist; af den fadda mågens deremot kunde icke mycket göras, och af det som kunnat saknades en vigtig del: den förnäma unga lättingens aristokratiska hållning, Så väl herr som fru Hesslers partier hade behöft yngre representanter. Till efterpjes gass Hobergsgubben, en operett med sång allt igenom och sålunda väl strängt anlitande sällskapets musikaliska resurser, hvilka egentligen blott motsvara kuplettsångens fordringar. Aktion och samspel i öfrigt var godt; utom i spelet utmärkte sig fru Nordberg äfven såsom vanligt genom en omsorgsfull och för rollen väl träffad kostymering. Söndagens spektakel Bröstkaramellernaoch Soldatputs gass som vanligt för fullt hus. Båda pjeserna gåfvos med den utmärkta ensemble man städse funnit hos detta sällskap. Hr Norrman j:rs uppträdande i sista pjesen ådagalade på ett eklatant sätt, att han genom väljandet af en god skola otvifvelaktigt kommer att gå långt på den bana han beträdt. Kanonkulor af Bessemerstäl. Vid de senast företagna profskjutningarne vid Shoeburyness har man med oväntad framgång mot 5 tums tiock jernplåt begagnat sferiska kulor af bessemerstål, skjutna ur vanliga orefflade kanoner. Dessa kulor krossade alldeles den tjocka plåten, nägot som hittills endast varit förbehållet kulorna från Mr. Armstrongs sexhundrapundare, Big Will kallad. Det ser således ut som skulle ett nytt uppslag vara gifvit i den långa striden emellan artilleriet å ena sidan och pansarfartygen å den andra. Sedan uppgiften om den lyckliga utgången af ofvannämnda försök stått att läsa i Times, uppträdde hr Bessemer sjelf med en artikel i samma tidning, hvari han påminner om att han redan för tre år sedan framhållit det stålkulor måste verka vida mera förstörande än de mjukare gjutjernskulorna. Han erinrar om, hvad hvarje skolgosse känner, att ifall man med stor kraft slungar en snöboll är danna aka miarelat aAndt hvaramat OM