Göteborgsposten – 4 februari 1864, sida 2

terligare tio slag skulle utdelas, gaf sheriffen tecken att man borde fortsätta. Vid sista slaget återfick Nathaniel medvetandet. Eusig af smärta och raseri visade han knytnäfven åt folkhopen, liksom hade det varit denna som dömt honom. Massan svarade med hyssningar. Nathaniel var ej för densamma en fattig sate, en man af folket, utan en rik köpman, en man som behandlade guld och diamanter. Folket var ej för honom. Han hade tjutit under piskan, men då han såg att man lösband honom och att man lemnade honom hans linne och då sheriffen yttrade: Ni har ej blifvit dömd till fängelse, ni kan återvända till ert hem, fattades han af en vansinnig fruktan. Han trodde att folket skulle mörda ho om. Han knäppte ihop händerna, omfattade pålen och ropade: — Återför mig i fängelset! Folket tjöt blott ännu ursinnigare. — Det är ej möjligt, gå härifån yttrade sheriffen. Mannen var alldeles nedblodad; man hade tagit på honom hans skjorta och äfven denna hade blifvit röd. — Nå, om han icke vill gå sin väg, yttrade bödeln, så må han stanna qvar. Med dessa ord nedsteg han från schavotten åtföljd af sina medhjelpare. Nathaniel höll sig alltjemt fast vid pålen. — Gå, eländige! Gå, ni som förolämpar qvinnor! skrek folket. Återvänd till din butik der du säljer ditt guld så dyrt.