Göteborgsposten – 4 februari 1864, sida 2

sig som en besatt under bödelns och bödelknektarnes händer, i det han försökte afslita de band, man slagit kring hans handlofvar. Slutligen blef han bunden så att han ej kunde röra sig. Hans armar voro fästade vid pålen, och bödelns värf började. Vid första slaget af piskan suckade delinqventen, vid det andra tjöt han och vid det tredje gjorde han en sådan ansträngning att han nära nog ryckte omkull pålen. Vid tionde slaget flot blodet. Nathaniel tjöt som ett vildt djur och hvart och ett at hans skri genomträngde Ellens hjerta. Till hennes straff hade Gud tillåtit att hon först nu erinrade sig det denne man, som man orättvist straffade, var hennes far. Vid tjugonde slaget skrek han ej mera utan åtnöjde sig med att sucka. Vid det trettionde svimmade han och hans hufvud sjönk ned mot axeln. Sheriffen som var närvarande vid exekutionen gaf befallning om att den skulle uppskjutas. Ett ögonblicks rörelse uppstod bland menniskomassan och vansinnig af fasa kunde miss Ellen göra sig lös och rida nedåt Themsen. Man lät delinqventen inandas vinättika; man fuktade hans tinningar, och han återfick sansningen. — Seså, min stackars vän sade bödeln, litet tålamod blott och det skall snart vara slut. Han höjde piskan och började åter. Nathaniel tjöt ånyo och svimmade för andra gången, men som blott yt