0 Ett dott mummel hördes bland de närvarande. Domaren betraktade miss Ellen. Den unga flickan var alldeles lugn. — Min herre, sade hon, om ni ger mig ert löfte att denne man kommer att straffas med lagens hela stränghet, så samtycker jag att göra en uppoffring af min blygsamhet, den dyrbaraste egendom en person af mitt kön eger; jag samtycker med ett ord att blotta min arm och visa min axel. — Jag svär, att rättvisa skall utöfvas, sade sheriffen. Miss Ellen varseblef i hopen en qvinna af folket som hade ett hederligt utseende. Hon gjorde ett tecken åt denna att komma närmare. Kom och hjelp mig, bad hon. Qvinnan närmade sig med ifver. Miss Ellen gaf henne sin schal, hvaraf hon gjorde ett slags förhänge och bakom detta improviserade skydd häktade den unga flickan upp sin klädning och blottade sin arm ända till axeln. Sheriffen, Nathaniel och tvenne vittuen hade närmat sig. Nathaniel kände sina knän svigta och såg liksom en blodslöja framför ögonen: miss Ellens arm var hvit som alabaster och hade hvarken märke eller ärr. —Denne man är en skälm och en bedragare, yttrade sheriffen i det han steg tillbaka upp på sin domarestol. Folkmassan lät höra ett utrop af förbittring. Miss Ellen insvepte sig i sin schal med värdigheten. hos en romersk dam och yttrade till sheriffen : — Är vi tillfredsställd, min herre.