— Om ni lyckas bevisa att miss Ellen är er dotter, fortfor sheriffen, så att rättvisan blir tillfredsställd, skall ni få er dotter tillbaka. — Hon skall förestå mitt kontor! utropade den girige Nathaniel. Miss Ellen log af medömkan. — Men, återtog sheriffen, om motsatsen blir bevisad, om ni har förolämpat en person af den engelska uristokratien, skall lagen tillämpas i hela sin stränghet. Ni blir dömd att böta hundra guiner och afstraffad offentligen med femtio spöslag af bödelns hand. En rysning genomfor massan och svettdropparne perlade fram på Nathaniels panna. — Fullföljer ni er anklagelse? frågade sheriffen. Nathaniel tvekade ett ögonblick. — Om denne man vill ätertaga sina ord, sade miss Ellen, skall jag förlåta honom och begära rättvisans öfverseende med honom. Men dessa ord uppretade Nathaniel. — Jag fullföljer! utropade han. — I så fall bevis! sade sheriffen. — Herr domare, sade nu Nathaniel, jag är zigenare till födseln. I vår stam bära vi alla ett märke af samma utseende. — Hvilket är detta märke? — En liten triangel med stammens tecken, tatuerad med ett ämne som gör ett sådant märke outplänligt. Min douer här, min dotter Topsy, bär på sin venstra arm, uppe vid skuldran det märke hvarom jag talar.