Göteborgsposten – 2 februari 1864, sida 3

derom ingick till rådhuset, skickades dit polis, för att taga ned flaggan och plakatet. Men den vid hotellet uppställda österrikiska vakten ville ej genast tillåta det. Generalen sjelf hade från fönstret observerat hvad som händt. Polisen begaf sig under stark hvissling från folkhopen bort med sina trofåer. Wilhelm Eröfraren(speord på konungen af Preussen) säges sjelf vilja göra en liten tur in i Holstein, för att mönstra den herrliga krigshären, innan den skrider öfver Eidern. En hamburgertidning anmärker härtill ironiskt, att H. Mt. kanske vill med detsamma taga isin tillkommande provinsstad Hamburg i allernådigst ögonsigte; i alla hänseenden skall han helt säkert uppmuntra de tyska trupperna till att — travailler pour le Roi de Prusse (häri ligger en ordlek: talesättet travailler pour le Roi de Prusser begagnas nemligen i ordspråket kifvas om kejsarens skägg?Hamburgs hamn är nu så öppen, att fartyg löpa der både in och ut. Det säges, att den skall bli blockerad at danska ångare, hvilka skola hålla en säkerhetsränna ständigt öppen, så fort de preussisk-österrikiska trupperna öfverskrida Eidern. Under rubrik Preussen och den holsteinska saken läses följande uppsats i den officiela Berlingske Tidende, hvilken har sin märklighet, derföre att den tydligt angifver, att man i de ofsiciela danska kretsarne ej gör sig några illusioner om tyskarnes estergifvenhet. Ett står fast: i denna kamp har Danmark endast en otröttlig och allvarlig fiende, det är Preussen. Det egentliga beslutet om strid mot Danmark, hvars öppna mål är Slesvigs eröfring, har fattats i Berlin år 1864 liksom år 1848. Preussen har besvärligheterna at denna strid, men det skall äfven hatva fördelarne. Inför Europa heter det ständigt, att Preussen anser sig bundet vid londonerfördraget och öfverenskommelserna af 1851 och 52, men i sin note till de tyska mellanstaterna at d. 16 januari har Bismarck rentut förklarat, att ett ordnande af förhållandena i öfverensstämmelse med stipulationerna af 1852 är en omöjlighet. Det kan knappast vara tal om att Osterrike verkligen är intresseradt i denna sak, men väl i ernåendet af garantier för sina egna starkt hotade gränser, om det hjelper Preussen att utvidga sin makt och sitt inflytande mot norr, utan att det åtager sig sin del af ansvaret för detta eklatanta störande af freden i Europa. Att Preussen äfven uu förblifver sin gamla politik trogen och söker fiska i grumligt vatten, att det framför allt mera åsyftar sin egen fördel, än ett skyddande af Tysklands och Förbundets intressen, måste vara otvifvelaktigt för en och hvar, som följt denna stats politik i danska frågan alltsedan 1848. Att taga fast plats i Rendsborg som förbundsfästning, att utvidga Holsteins område till Slien, för att kunna dommera öfver hela Eiderlinien (på hvars militära förträfflighet och oumbärlighet de preussiska tidningarne väl hundrade gånger sästat uppmärksamheten), att beherrska Kielerbugten och i tidernas lopp göra den till en preussisk örlogshamn, kort sagdt, att inleda upplösningen af den danska monarkion, har under de sista femton åren varit berlinerkabinettets kära och ständiga tanke. Det tror nu, att det gynsamma ögonblicket är kommet till att realisera sina planer, och rycker fram, på det ingen annan makt skall fråntaga detsamma det dyrbara bytet. Lika säkert synes det vara, att underhandlingar med denna makt från Danmarks sida ej kunna leda till något resultat, så länge det icke ser sig hotadt trån andra håll. Men för det första är Preussen ännu icke i ego af Slesvig och den 80-årige general Wrangel skall år 1864 få ett svårare arbete än den 23 april 1848; för det andra skall öfverskridandet af förbundets gräns och kriget mot Danmark, som hvarken sker i Förbundets namn eller under någon annan rättstitel, än för att tvinga Danmark uppfylla Tysklands eller rättare Preussens önskningar, år 1864 liksom 1848 och 1849 samla de icke-tyska stormakterna till den bestämdaste opposition mot ett sådant handlingssätt. Har Preussen trott sig kunna uppnå sin vilja genom utskickandet af talrika trupper till Eidern, högröstade hotelser och exorbitanta fordringar till Danmark, tager det otvifvelaktigt fel. Danmark har sett tider, som voro svårare än dessa, och det skall äfven i kampen mot en öfverlägsen fiende veta att häfda sitt namn och sin sjelfständighet. Från Kiel skrifves till parisertidningen tPatrie : Holsteinarne äro. offer för den största modlöshet; det är af Frankrike, som de nu endast vänta sin räddning. De börja förstå, men för sent, att de endast bytt om herrar och att, i afseende på ötverherrskap, Preussens skall vara lika mycket nedtryckande som Danmarks. Hvar och en vill veta, hvad Frankrike tänker. Tror ni, att kejsaren understödjer oss emot Preussen? Hvad tror ni om kejsarens politik i hänsyn till Österrike? Om