Göteborgsposten – 1 februari 1864, sida 4

fått korgen, spelat 2.000 partier preference samt tillsammans med en god vän haft en mamsell på kamnare. Ett ansigte som kostar 2.000 franes årligen. en utländsk tidning berättar följande härom: En af le rikatse utländska lorderne, hvilken nyligen uppehöll ig i is, blef sistförflutne sommar på gatan derstäles öfverraskad af ett störtregn och såg ingen annan dåning, än att hoppa in i första bästa cab. Kusken. som på detta slags vagnar sitter högt, böjde sig ner ill den främmande och frågade, hvarthän han skulle köra? Engelsmannen vände sig om och kunde icke qväfva ett rop af förvåning, så att han gaf intet svar på kuskens förnyade fråga. Hyad heter du? frågade lorden ändtligen. — Georg — Drifver du detta yrke för ditt nöjes — Nej, nöden tvingar mig dertill.4 — Då öfverger du det väl om passande anbud blir lig gjordt? — Det kommer derpå an, ty jag har hustru och barn och måste förtjena deras uppehälle. — Jag vill pc dig så mycket, att du icke behöfver rbeta. — Ni skämtar min herre!t — Visst icke! säg, hvad behöfver du, för att kunna bli en dagdrifvare? — Kusken skrattade och lorden fortsatte: Kan du tro att jag skulle lemna dig qvar i denna låga samhållsställning med det ansigte, som du fått, alldeles obehörigt? jag frågar di gång: hvad begär du, för att gå sysslolös? — Kusken trodde nu fullt och fast, att han fått en förryckt engelsman för sig och skrattade utan att — Om jag velat köpa ditt arbete, skulle du ick älla dina vilkor; men nu, då att blifva en dagdrifvare, blir du mig skyldig svaret ropade lorden förtörnad. Ar du nöjd med tusen francs? — Det är sörliten, svarade kusken och skrattade så att ögonen tårades; kanske herrn bjuder mig tvåtusen francs årligen, herrn kan få köpa min sysslolöshet. — Godt! tvåtusen francs årligen! sade engelmannen och skref på ett papper till sin banquier. Haf den godheten att köpa tvåtusen franes årlig ränta för den person, som ölverlemnar anvisningen, likväl mot hans skriftliga förbindelse, för det första, att kläda sig hyggligt, och för det andra, att för alltid afsäga sig all sysselsättning, som icke passari hans lefnadsvilkor såsom räntetagare och den sysiognomi, som han har. Detta papper öfverlemnade han åt kusken och lät sig föras af honom till närmaste kaffehus. Georg visste icke annat, än att han hade ett dårhushjon för sig, men ansåg sig dock böra lemna papperet i banquirens händ. Till sin stora förvåning tog banquiren saken fullkomligt allvarsamt och bad kusken komma tillbaka påföljande dag för sakens uppgörande. Detta skedde ock, Georg fick sin anvisning på 2,000 franes årlig ränta, på förutskrifna vilkor, och skyndade med hustru och barn till engelsmannen, för att tacka. Lorden satt just vid frukostbordet med några vänner. Denne mannens ansigte kostar mig årligen 2,000 francs, sade hans herrlighet. Himlen må veta, hur han, som var en mpel kusk, fått min fars ädla ansigte. Han kunde icke längre sitta qvar på sin höga plats till allmänt begapandei. En af domrarne i rådhusrätten i en viss stad hade länge sörgäfves väntat att erhålla något svar på alla de frågor, som han ställt till den anklagde. Slutligen utropade han förargad: Tror ni då att vi sitta här för ingenting — Nej bevars, blef svaret, tre af herrarne få hvardera fyratusen riksdaler om året och den tjocke der får nära dubbelt. Miss-skrisning. Tidningarne berätta, att uti en mindre stad i Spanien en läkares hustru nyligen för trettonde gången nedkommit med trillingar, alla lefvande och raska. — Man har intet skäl att betvifla historien hvad sjelfva faktum beträffar; men förmodligen är berättelsens hjeltinna icke någon läkares utan en ankbondes fru. runtimmer hafva i alla tider utgjort ett älsklings-föremål för skalders och författares fyndighet i fråga såväl om artiga liknelser, som mer och mindre satiriska bonmots. Att likna dem vid vandrande rosor, vid englar utan vingar o. s. v. hörer nu endast till ordningen för dagen, och så sannt allt detta kan vara, måste man dock erkänna att det numera förefallit något litet i det triviala. Pigault Lebrun är onekligen originelare, då han liknar ett fruntimmer vid en — väderflöjel, hvilken fastnar först när den är rostigk, men denna liknelse är i sanning ganska oartig. Mera belefvad var den kavaljer som en gång yttrade att en dam vore lik ett ur, för 4orons skull, med den skilnaden likväl ati då en klocka påminner oss om tiden, kommer ett fruntimmer oss tvärtom att beständigt — glömma den. För vår del ha vi alltid funnit den mest slående likhet mellan fruntimmer och en — tobakspipa! En pipa är gjord att rökas? ett vackert fruntimmer tycker icke illa om att också bli litet rökt. Middagspipan kommer en ofta att taga en liten blund; huru ofta kommer icke ett vackert fruntimmersansigte oss att blunda för allt annat? Pipan är ett sällskap; hvad bättre sällskap kan man önska sig än ett intagande fruntimmer? De bästa piporna äro af sjöskum; vackra fruntimmer förskrifva sig ju, genom sjelfva skönhetsgudinnan, äfven från hafvets skum. Deremot skilja sig äfven visserligen tobakspipor och vackra fruntimmer i mångahanda saker, om man skall vara uppriktig och opartisk. Såluuda finnas pipor snart sagdt på hvarenda rangerad karls hylla, hvaremot vackra fruntimmer ingalunda stå att taga öfverallt på hyllan; en pipa ger oss, när vi skola skrifva eller författa, goda koncepter, hvaremot ett vackert fruntimmer snarare kommer oss att tappa allt hvad koncepter heter; till en pipa hörer att vara stoppad, hvaremot ett fruntimmer aldrig har någon stoppning; en pipa skall, för att vara komplett, ha både hufvud och skaft, hvaremot jag finner att en skönhet ga: ska väl är en skönhet, äfven om hon icke egentligen skulle ha hvad man kallar hufvud på skaft. För öfrigt är det obestridligt att, liksom öfverhufvud alla liknelser halta, så halta äfven mer eller mindre de hvilka göras öfver ifrågavarande intressanta ämne. Hvad som kan vara träffande med afseende på tio eller tjugo, förf-lar helt och hållet sin tilllampning på den tjugondeförsta. Sålunda, medan somliga fruntimmer likna stjernorna, om hvilka det hos skalden heter att: Åstjernorna blinka ned på vår ödsliga stig, stjernorna vinka tröttade vandrarn till sig, äro andra deremot förbehällsamma och inbundna som böcker: medan somliga likna guitarren i det de ständigt romaneskt hänga en öfver axeln, kunna an dra förliknas vid en kamin, hvilken sjelf envist förblifver kull hur mycket man än må offra på dess härd; medan somliga äro snarlika ljustumpen, hvars yttersta mål är en knekt, äro andra liksom ängens bi, hvilka hafva en deles passion för prestkragar. Hufvudsumman blir, att det täcka könet, huru vi fundera och bråka våra hjernor, i sjelfva verket är oh fä klifver afärlikneliaf.