Göteborgsposten – 1 februari 1864, sida 2

dricka. Han var rusig och raglade. Sir Robert Walden visade den ännu afsvimmade Rogers arm. — Hvad är det här? frågade han och fästade på Bolton en genomträngande blick. Bolton darrade, for med handen öfver sin panna och blef hastigt nykter. Lionel hade gått ut för att gifva några befallningar. ; Markisen var utan medvetande. Sir Robert Walden och Bolton befunno sig således allena. Men Bolton var nu ej längre rusig, han bade återvunuit hela sin kallblodighetet; han undersökte markisens sur och sade med lugn röst: — Det är en skråma som skall vara läkt inom tre dagar. Sir Robert fattade honom i armen: — Så så! sade han, vill ni tala eller ej? — Ni hör ju att jag talar, svarade läkaren. — Men det var ej detta jag ville veta. — Hvad vill ni då veta? — Hvarifrån detta märke har kommit. — Jag vet ingenting derom. — Bolton, sade sir Robert Walden kallt i det han kastade sig öfver Rogers värja som Lionel, då han kommit in, lagt på ett bord, ni skall säga mig sanningen hel och hållen eller dödar jag er utan förbarmande. Sir Roberts röst var så lugn att hvar och en annan än läkaren skulle kännt fruktan. Men Bolton svarade i det han tryggt betraktade honom: i i I I