Göteborgsposten – 28 januari 1864, sida 2

— Ja herre. Osmany hoppade ned i båten och drog urp sitt ur som han närmade till en lanterua ställd på förstäfven. — Klockan är nu nio, sade han; hissa ditt segel min gosse: vi fara till De tfords landtställe. Och under det Simson satte segel och mast i ordning mumlade Osmany meilan tänderna: — Nu skola vi båda försöka hvarandra, miss Ellen Warden. XII. Vinden som blåste från nordvest fyllde seglet, och den lilla farkosten sköt fram som en pil öfver Thamesflodeus gyttjiga vatten. Dimman var så tät att ljuset från de här och der på båda stränderna tända lanternorna ej kunde tränga genom den. Emellertid manövrerade Simson med fulländad skicklighet i det han styrde båten mellan de för ankar liggande fartygen och gjorde stundom ett slag från den ena stranden till den andra. Inom en timmas tid hade de sista husen af London försvunnit i en ogenomskinlig tjocka. Då fistade Osmany, som redan för längesedan var van vid att se i mörkret, sin blick på ett litet enstaka hus, en hydda omgifven af träd. Intet ljus lyste derinne; Osmany rynkade ögonbrynen: