Göteborgsposten – 28 januari 1864, sida 2

känslan för välgörenhet; men också förloras ingenting låttare än lusten dertill då man ser sina uppoffringar sgagnlöst sorslosade och otacksamt emottagne. Den snya institutionen, förespråkad af ädla hjertan, har mahända redan vunnit många anhängare; skall den bibehålla dem, skall den kunna vinna målet, se der den vigtigare delen, den svåra uppgiften. Ins. vädjar i dessa fall till Fattigvårdsstyrelsen, till anstalten för öm och sedlig modorsvärd. begge med enahanda mål, den ena på begge de vägar Tillsynings-Föreningen för sig utstakat, den andra endast på ena vägen. Svaret I utsalla sorgligt, och det är väl derfore Tillsynings reningen nu skall ingripa och ofvertaga bördan, försöka lösning af problemet att lindra fattigdomen. Föreningen kallar sig enskild, och det är välbetänkt. emedan den kan, såsom den tyvärr måste det, upplösas; men kan väl denna upplösning ske lika lätt som inledningen, skall icke den allmänna fattigvården de. igenom få ökad tunga, sedan genom Föreningens uppträdande mången behöfvande slappats i ansträngningen af tanken för den dagliga utkomsten? Det är ju så lätt att få arbete, om man anmäler sig hos Föreningen, och den tager ju ock hand om det arbetade och lemnar mig lön för arbetet, tänker mången. — Fattigvärden måste ataga six de orkeslösa, de tiilfälligt blottställd?; Sällskapet för öm och sellig modersvärd omhagnar endast mödrar; men TillsyningsFöreningen vill göra ännu mera, den vill bispringa alla andra än de som komma under de begge nämnde kategorierna, och dertill äfven dem. — Det är i sanning ett omfattande mål, och — detta skall försöR qvinnor. mången med barn och hushåll att i ; första rummet omhågna, mången med ännu icke genomgången skola i lifvets allvarliga pröfningar, månzen med ännu icke uppnådd ålder för den erfarenhet, som dock mäste finnas för svårare värf. Må det tilllätas Ins. att spörja om och när Föreningen tänkt sig att hafva färdig den förteckning å samtliga understödstagande inom samhället, hvarom Föreningen, enligt 5 i de föreslagna stadgarne, föresatt sig. Den Imänna fattigvårdens understödstagare inom och utom försörjningshuset uppgå till mer än halfannat tusende; andra inrättningars understödstagare antager Ins. till lika många tillhopa. Att uppgora endast en namnförteckning å dessa blefve vidlyftigt; hurn mycket mera då en någorlunda fullständig matrikel. I sanning, på en sådan skulle flera personers hela tid tagas i anspråk under mera än ett år, och när detta vore till ända, skulle under tiden inträffade förändringar taga ännu nåcsra veckor i anspråk för att i matrikeln göra rättelser, hvarmed alltsedan finge oupphörligt fortsättas. Må tviflaren betrakta sattigvärdens s. k. examinationslistor öfver hjonen, och han skall häpna vid tanken på Föreningens ena del af mödan, och han skall med Ins. tvifla, att Föreningen ens dermed går i land. Det har, såsom närmaste orsak till Föreningens bildande, uppgifvits, att fattigdomen vunnit större utbredning, än mänga kunnat ana, och att det således vore nödvändigt att göra något utöfver hvad som kunde väntas af den allmänna fattigvården. En lika klagan öfver fattigdomens tillväxt har länge sorsports, och att denna tillväxt icke varit utan sin inverkan eller gått förbi den allmänna fattigvården, finner man vid beaktande af dess kostnader de senaste 20 åren, hvilka kostnader ökats i högre mån än folkmängden härstädes tillväxt. Vill man höra vidare i detta fall, må man då läsa styrelsens berättelser, och man skall i de flesta igenfinna den åsigt uttryckt, att de fall af fattigdom äro ganska få, som äro helt och hållet oförskylde, enär det icke vore nog att medgifva, att endast de, hvilka genom ett lättjefullt och oordentligt lefverne blifvit urständsatte att försörja sig, hörde till kategorien af sjelfförvållad fattigdom, utan att dertill borde hänfö äfvem dem, som under helsooch ara betstiden uraktlatit att spara för kommande orkeslösa dagar (se styr. Berättelse för år 1858, hvilken äfven i öfrigt lemnar många läsvärda anvisningar). — Många andra erfarenhetsrön kunde aberopas; men som de möjligen kunna trötta, må Ins. inskränka sig att ur en allmänt omtyckt bok, Amtmannens döttrar, citera följande, som en Läsarinna för honom påpekat, nemligen ett yttrande af Prosten Rein: Vare det långt ifrån mig att vilja förneka det vackra uti att gifva. Det är ett naturligt behof för hvarje godt bjerta. Min Adamine var så lätt att leda eljest; men i det fallet tog hon ej reson. Hon anställde inga betraktelser, utan följde blott sin natarliga ingifvelse. — Tusende a detsamma. — Så länge tillståndet icke är bättre, finnes det sannerligen icke eller någon annan utväg. Det finnes dessutom tillfällen då gifmildheten förskaffar oss en verklig tillfredsställelse. Det är då gäfvan blir hvad den bör vara, ett understöd, då den nemligen hos mottagaren förutsätter ett medvetande om eller ett sträfvande till förkofran. Men här är ej fråga om sådane behöfvande, utan om den ägsta klassen. Vi tala om detta djuriska, tankoch hjelplösa armod, detta från slägt till slägt medfödda elände, som icke en gång lyfter sin medvetenhet till något bättre, eller saknar det; om dessa, hvilkas vämjeliga kojor gruppera sig omkring hvarje stor gård på landet, lik en svärm insekter kring en nedsallen frukt. För dem anser jug den ögonblickliga gifmildheten onvttig, ja till och med skadlig. Hvar och en som utöfrat den måste medgifva, om han vill vara uppriktig, att man har mera förargelse än glädje deraf. Det är som om man kastade gåsvan i ett bottenlöst svalg, hvilket också i sjelfva verket är händelsen. Man kunde gerna kasta halfva sitt bo i detta svalg, med samma verkan, det skulle ändock vidga sig; det är dermed alldeles som med hålen på fröken Sophies klädning (den sönderrefs för att få bortgifvas, den emottogs af en fattig, under högtidligt löfte att lagas, men blef i trots deremot aldrig lagad, utan söndrigare och söndrigare) — Sådane fattige skall man icke vänja vid att mottaga, utan att förvärfva. Blott det förvärfvade kunna de vidmakthålla och bygga vidare på. Man måste försöka att väcka deras ambition, deras moraliska kraft, att lära dem förakta allmosan. Man mäste försöka att bibringa dem sinne för ett bättre tillstånd, skärpa deras åtrå derefter, visa dem medel att uppnå det, och drifva dem till att inse, det hvar och en, äfven den ringaste bland dem, råder öfver sitt ode. Arbetslust, sedlighet, upplysning, det är grundpelarne, och der dessa fattas — hjelper intet.