Göteborgsposten – 26 januari 1864, sida 3

Lustslott. Vi kalla dem drömmar — dessa brokiga, vexlande bilder, som omgyckla oss, när söm en tillsluter våra ögon — som, när kroppen, utmattad af dagens ansträngningar, i en nästan fullkomlig hvila måste hemta krafter och styrka, vittna om en viss oafbruten fortsättning af vår själs verksamhet. I den största mångfald framträda dessa bilder för oss, men alltid den ena flytande i den andra, såsom vi se det i s. k. dimbilder. De föra oss till det aflägsna förflutna, till vår barndoms dagar och scener, som vi vakande ej mer förmå omfatta i våra minnen, visa oss det tillkommande i egendomliga konturer. Aldrig sedda trakter draga förbi våra ögon. Personer, som vi aldrig i lifvet sett eller kännt, gripa in i vårt lif; än åter sammanväfves det närmast liggande, det nyss upplefvande, till en drömbild, som förskräcker, angslar, rörer eller gläder oss. Hemlighetsfullt och sällsamt är drömmarnes rike, och icke underligt, att vidskepelsen och tron på underverk här funnit ett gebiet, på hvilket de kunna tumla om af hjertans lust. Den fromma tron såg i drömmen ingifvelsen af en högre makt, och nästan alla gamla folkslags historia berättar om drömmar, hvilka antingen betraktas såsom bokstafliga förutsägelser eller befallningar, eller åt hvilka man åtminstone gaf en vigtig tydning. En dröm förmådde medernas konung Astyages att låta utsätta sin dotterson Cyrus; en dröm befallde Abraham att offra sin son. Josefs och Faraos drömmar blefvo betydelsefulla för hela länders och folkslags historia. Tiden för tron på underverk är förbi; vår tid anser ett så omedelbart Guds ingripande i menniskornas öden ej mer som möjligt och drömmen har i den rigtningen visserligen förlorat mycket i betydelsen; man skulle dock vara i bestämd villfarelse. om man ville frändöma honom all inverkan. Vidskepelsen, om också trängd tillbaka af upplysningens ande, är långt ifran änvu icke utrotad. Fruktande hån och tadel, drifver den i bemlighet sitt väsende och den har tagit drömmen under sitt synnerliga skydd, förstår att af dess fövirrade bildskrift tyda lif och död, lycka och olycka. ÅAlla äro icke fria som göra sig lustiga öfver sina sjettrar — dessa en skalds ord äro härvidlag förträffligt tillämpliga, ty till och med de som afkläda drömmen allt öfversinnligt, allt öfvernaturligt, måste, om de vilja vara upprigtiga mot sig sjelfva, medgifva, att bilder, som omgycklat deras hufvudgärd, ej blifvit utan allt inflytande på dem. En glad dröm kommer dem ovilkorligen att vakna med en känsla af tillfredställelse ; de måste använda bemödande att frigöra sig från intrycket af en obehaglig dröm. Men det gifves, utom dessa flygtiga nattens barn, äfven andra drömmar, som vi framkalla, men också kunna med fast vilja förjaga. Det är dessa drömmar i vakande tillstånd, som ofta hemsöka oss på ljusa dagen under det lifvets buller brusar omkring oss — som, likt lätta elfvor, befolka vår kammare, fyller den med en förtrollad verld och som vi utspinna allt längre, undor det att våra händer mekaniskt fortsätta sitt arbete. Ju mer tryckande våra förhållanden äro, desto mer känna vi oss böjda att låta den verksamma inbillningskraften måla sina skiftande, lysande bilder; vi lägga kroppen afsideg, lik ett hämmande plagg, och skynda, burna af fantasiens vingade häst, till paradisiska ängder. Lik en svart punkt, blir jorden, med sina likt myror krälande innevånare, liggande under oss medan vi, Ikarus lika, styra vår färd emot solen — ja, för att, likt Ikarus, sjunka ned med brända vingar till verkligheten, som griper så mycket råare ju ljusare och vänligare den fantasibild, de luftslott voro, som vi byggt åt oss, i hvilka vi så helt och hållot förlorat oss, att vi vakna likt sömngångare, när det verkliga lifvets fordringar träda fram och ropa oss vid namn. Det gifves väl få menniskor, som ej åt sig redan byggt luftslott, då hågen derför är temligen allmän; särdeles herrskande är den dock hos djupt känsliga sinnen, som finna ringa tillfredställelse med sin förhållanden och sina omgifning och derföre söka i drömmarnes rike hvad verlden nekar dem. Från dem härstamma konstens lärjungar, som återgifva åt verlden hvad drömmarne visat dem i ord, i toner och färger. Sådana snillets söner och gunstlingar, för hvilka dylika drömmerier äro sabbatsstunder, kunna dock ej mätas med det vanliga måttet; verlden har ingen del i dem, efter ordets vanliga betydelse. Rätt skarpt och smärtfullt känna dessa menniskor sig ofta sårade af lifvets törnen, men ur blod och tårar uppblomstra för dem just de herrligaste blommor: hvad de lidit och kännt återgifva