sager förf., att srigöra sig bade trån en del gängse illusioner och ogrundade bekymmer. Till illusionerna hör, att Preussen skulle kunna med sin flotta hindra danskarne från att effektivt blockera Elben och Wesern. Preussen kan på sin höjd skydda sina egna kuster och hamnar, men är ur stånd att hjelpå Hamburg, Bremen, Oldenburg o. s. v. Danmark har fartyg nog, att dermed kunna samtidigt blockera Elben och Wesern samt förlama och förstöra den tyska handeln på det mest kännbara sätt; man behöfver ej heller draga i tvifvelsmål, att Danmark skall på bästa sätt begagna sig af denna öfvermakt till sjös. Hvad skola derföre de tyska (icke-preussiska) nordstaterna göra? frågar uppsatsens författare. Om ett krig utbryter, säger han, är det troligt, att Sverige går med Danmark och det skall ej gagna till något att tänka på möjligheten af angrepp på blockadeskadern, ty denna skall bli förstärkt, och faran af ett dylikt angrepp skulle vara alltför stor. Det enda praktiska medel, som kan tvinga Danmark till eftergifvenhet, är att förstöra både den dunska och den svenska sjöhandeln genom snabbgående kaparefartyg. I1Ivarken Danmark eller Sverige, säger förf., eger ett enda krigsskepp, som kan göra mer än 10 knops fart. Om derföre nordstaterna skaffa sig passande skrusskepp, hvilka knnna tillryggalägga 13 till 14 knop, skola de vara i stånd, att kapa alla fientliga handelsfartyg, utan att på minsta sätt bry sig om blockaden samt göra både de danska och svenska farvattnen alldeles osäkra. Huru detta låter sig göra, ser man af de amerikanska sydstaternas kapare ÅAlabama. Detta träfartyg, som är opansradt, gör 13 knop i timmen och emot detsamma förmår hela den nordamerikanska flottan intet. Sådana Alabamas böra de tyska nordstaterna skaffa sig, och för penningar kan fås tillräckligt med sådana, hvilka kunna när som helst bryta blockaden och förse sig med sina förnödenheter. 4 dylika böra anskaffas, ett skall stationeras i Kanalen, ett i Vestindien, de båda andra i Nordsjön — och inom 2 månader anser fört. det skola vara slut med hela den danska (och den svenska?) handeln! Att Tyskland har rättighet att utsända kapare, anser han otvifvelaktigt. Hannover, Bremen, Oldenburg och Hamburg äro ju suveräna stater, hvilka lika gerna som England och Frankrike kunna armera hvilket antal fartyg som helst och låta dem agera efter behag. Endast Preussen och Österrike äro bundna genom deklarationen af d. 30 mars 1856 till pariserfördraget (mot kaparefartygs utrustande). Alla de andra tyska staterna kunna utfärda så många kuparebref de behaga; och de böra på det ifrigaste tillrådas, att aldrig uppgifva eller frånsäga sig denna rätt, som tillsvidare är deras enda medel mot Danmark och Sverige. Gårdagens post medförde ej några danska tidningar, utan blott tyska. Den vigtigaste nyheten är emellertid, att preussiska deputerade kammaren åter afslagit regeringens begäran om ett lån, och detta med stor majoritet. Regeringen skall sannolikt det oaktadt skaffa sig penningar, och det talas om att hon skall tillgripa statsskatten, som utgör c:a 20 millioner thaler. Men detta är ett öppet lagbrott, som endast skall ytterligare öka schismen mellan regering och folk. Detta förhållande skall dessutom svårligen kunna fortvara länge, utan måste konungen fatta beslut, att antingen åter upplösa kammaren, hvarigenom ny näring gifves åt den hotande revolutionen, eller ock atskeda ministåren. Så som det nu är, skall preussiska folket dragas allt mera till mellanoch småstaterna. Sitnationen i Tyskland är således högligen förvirrad. Wienertidningen Presse yttrar i en artikel angående Österrikes och Preussens beslut, att besätta Slesvig och sjelfva taga om hand ordnandet af dettas ställning till såväl Danmark som Holstein, bl. a. följande: Man måste tro, att det finnes vigtigare skäl, som förmå kabinetten i Wien och Berlin, att taga ett dylikt steg, än afundsjuka öfver mellanstaternas popularitet. Man säger ock, att mellanstaternas politik, om man läte dem fritt fortgå, skulle direkt leda till en förveckling med Frankrike, hvilket i det ögonblick tredje gruppen dref stormaktspolitik och erötrade Slesvig åt hertigen af Augustenborg, skulle ej blott fordra, utan äfven taga ersättning vid Rhen. Derjemte säger man, att mellanstaterna icke skulle, lemnade åt sig sjelfva, vara starka nog, att behålla Rhenlinien. Densamma skulle gå förlorad, och med dess förlust skulle Rhenförbundet åter uppstå i en ny form, eller måste Osterrike och Preussen draga i krig mot Frankrike. Rhenförbund eller europeskt krig, se der det alternativ, hvartill mellanstaternas politik skulle leda, och för att hindra, det Napoleon III:s trumf icke bli utspelade, måste de tyska stormakterna nu sjelfva taga den slesvig-holsteinska frågan om hand. Napoleons operationer skola ej hejda kabinattan I Parlin AaAnRh AK. darac avna