Göteborgsposten – 23 januari 1864, sida 2

Fran Utlandet. Stämningen inom Frankrike är nu sådan, att kejsaren och hans regeriug ej mera kunna tveka om, att landet med en bestämdhet, som snart blir oeftergiflig, fordrar frihetens återinförande i regeringssystemet, särskilt i representationens kontrollrätt, i pressens ställning och i flera andra grenar. Kejsar Napoleon är en alltför erfaren statslots, att han icke skall veta styra rätt kurs, så att vi antagligen snart nog kunna vänta vigtiga underrättelser från det hållet, med säkerhet i den märkvärdiga mars månad, som låter vårsol väcka jordens alla safter till ny verksamhet samt värmer folkens hjertan och blod. Det är en ödesdiger vår, som stundar; men huru skräckfull skulle den icke vara, om den såge en förlamande splittring inträda uti de inre förhållandena i ett land, till hvilket alla lidande folk blicka med väntan och hopp, och af hvilket vi litet hvar vänta stark kraftutveckling utåt, för ordnandet af dessa chaotiska förhållanden, som det europeiska samfundet i närvarande stund företer. För Frankrikes och Eusopas skull hoppas vi, att den kloke kejsaren skall veta att bevara åt Frankrike dess inre enhet, som betingar dess styrka, skulle han äfven uppfordras att återskänka sitt land full konstitutionel frihet, hvars varaktigaste underlag och grundvilkor är en fri press. Ett förnyadt exempel på det franska folkets stämning ha vi deri, att vid trenne för ett par dagar sedan i landsorten företagna omval af deputerade till lagstiftande kåren, tvenne af oppositionens kandidater blifvit valda och blott på ena stället, med ringa majoritet, regeringens. Kejsarens uttalade ogillande af den önskan, som inom lagstiftande kåron uttalat sig angående utvidgad frihet, har således icke slöat oppositionen, utan kanske snarare stärkt den. Detta är ett betecknande och betydelsefullt faktum. Och vill man ha en ytterligare illustration derå, så är den det nedslående intryck kejsarens ofvan antydda tal till den nye kardinalen Bonnechose gjort öfverallt och isynnerhet på börsen, der man i detsamma ser uttolkadt: Inga reformer!, hvilket börsen naturligtvis öfversätter med: krig!, ty endast genom riktandet utåt af folkets uppmärksamhet skall det för ögonblicket törgäta den inre ställningen. Att Frankrike måste dragas med i kriget är naturligt, men Napoleon inser nog, att denna uppmärksamhetens afledning är en blott tillfällig. Ifrågavarande kejsarens tal lyder i sin helhet sålunda: vErs eminens, ni har rätt, då ni säger, att denna verldens hedersbetygelser äro tunga bördor, som Försynen pålägger oss. Hon har i sin rättvisa velat öka skyldigheterna i lika