Göteborgsposten – 23 januari 1864, sida 2

Huset hade intet annat namn än det af hvita huset. Bönderna i nejden kallade qvinnan mistress Celia och den vackre unge mannen Lionel. Det var moder och son. För ungefär femton år sedan hade modren, då sorgklädd, men i hela glansen af sin skönhet, anländt till nejden, ledande vid handen ett förtjusande barn, som då knappast var mer än tre år gammalt. Hon sade sig vara enka efter en officer som under sista kriget stupat på kontinenten. Hon köpte en landtgård som höll på att falla i ruiner och på den gamia tomten uppförde hon det hvita hus som den förbifarande resanden afundades. Allt från denna tid hade hon ej lemnat sin tillflyktsort. Barnet hade växt och utvecklat sig under modrens öga, midt i denna landtliga natur, i fliktarne af den friska bergsluften som så mycket bidrager till att stärka menniskan. Modren och presten i den närbelägna byn hade varit hans enda läromästare. Mistress Celia emottog inga besök undantagande på långa mellantider af en gammal gentleman, åtföljd af en vacker ung flicka, som inom landet sades vara sir Lionels fästmö. En morgon, två dagar efter de händelser, för hvilka Pick-Gurds klippor varit skådeplatsen, satt mrs Celia under ett löfhvalf, nära sitt hus, med en bok i handen då hennes son nalkades henne.