Göteborgsposten – 21 januari 1864, sida 3

1iCKE mindre den onskåll, att understodqa de ansträngningar, som kunde göras, för att förebygga svårare förvecklingar. Fredens bibehållande var min upphöjde herres mål, då han tinbjöd suveränerna till en förhandling I sinsemellan, för att vidare belästa det pohtitiska systemet inom Europa. U. M:ts mål har förblifvit detsamma, och fastän han fortI farande är öfvertygad om, att blott en enda väg kan med säkerhet föra dit, har han likväl icke några obetingade invänningar att göra mot den kombination, som antydts ai engelska regeringen. Dock skulle några föregående upplysningar vara för honom nödvändiga, och desamma hafva begärts al makterna. Londonerkonferensen at 1852 har, enl. hvad sakernas ställning mer än tillräckligt bevisar, endast bragt ett vanmäktigt verk till stånd. Dess beslut bestridas i dag utaf slertalet af Tysklands sekundära makter, tillochmed af några, som förut godkändt dem. Om man skulle nu åter sammanträda, vore det hutvudsakligen, för att ställa sig på grunder, hvilka äro egnade att ingifva förhoppningar om ett mera tilltredsställande resultat. Det är i första rummet af vigt, att icke bringa konferensen i konflikt med kongressen, derigenom att man inbjuder de befullmäktigade att rådslå öfver frågor, hvilka redan torde vara faktiskt afgjorda, och kejsarens regering har vändt sig till makterna, för att få veta, om de skulle vara hugade att taga till utgångspunkt det nuvarande status quo i Holstein och Slesvig, d. v. s. att reservera de sväfvande frågorna. På samma gång lifligt sysselsatt med en punkt, som synes hafva ett stort intresse för Tyskland, är kejsaren med engelska regegeringen af den mening, att tyska förbundets deltagande i de förhandlingar, som kunna inträda, skulle vara al stor nytta. Det är beklagligt, att Tyskland ej tagit direkt del i de anordningar, som vidtogos år 1852 till framställandet af en ny successionsordning i Danmark. Men man måste fråga sig sjelt, huruvida förbundsdagen skulle vilja ingå på denaa tanke. Uti en allmän eller inskränktare kongress, som skulle diskutera äfven öfver andra frågor än hertigdömena, skulle tyska förbundet, efter hvad jag tror, icke hafva dragit i betänkande, att underställa sin sak en curobeisk domstol. En af fördelarne i denna försoningsplan var just den, att rättvist afseende skulle fästas vid hvars och ens känslor och intressen. Men då förbundsdagen vid flera föregående tillfällen alstyrt alla de tillrådanden, som syftat derhän, att undertecknarne at londonerfördraget skulle taga om hand dess tvist med Dannmark, så måste kejsaren, innan han för sin del antager det engelska kabinettets förslag, hafva det klart för sig, huruvida de tyska staternas åskådningssätt i detta hänseende ändrat sig eller icke. Detta är det meddelande, jag betallts tillställa eder, hr minister. Jag skulle derföre vara eder mycket förbunden, om ni ville gilva mig tillfälle, att underrätta min regering, det iden om en konterens godkännes al ....s regering och att hon skulle vara hugad i Frankrike rösta för, att Tyskland blir vid denna sammankomst representerad at ett särskildt ombud. Köln. Zeit. knyter till denna note bl. a. denna anmärkning: Den transke kejsarens steg bör ej förklaras allenast at förtrytelse ötver Englands afslag på kongressen, ej heller blott af önskan, att rubba fördragens anseende och genomdritva sin inför Europa uppställda sats, att nya anordningar skulle blitvit nödiga. Det är uppenbarligen föremål för ständiga omsorger af den man, som mot 1815 års fördrag banat sig väg till tronen, att förhindra en koalition, sådan som den hvilken störtade Napoleon 1. Preussens och Österrikes enighet, i hvilkas förbund Ryssland redan för Ä Polens skull säkert ingär som den tredje i förbundet, synes honom så mycket betänkligare, som England gerna vill hålla ihop med dem. Gentemot kabinettens allians söker Napoleon III stärka sig genom förbund med folken. Eftersom han anser det snara utbrottet af ett stort krig vara sannolikt, förbereder han sig derpå, i det han skärper motsatserna Tyskland. Han vet mycket väl, för hvad indamål hans onkel utdelat konungakronor i Pyskland. Han uppträder genom ofvannämnda note på visst sätt som beskyddare af de orna Rhenförbundsfurstarne och bemäktigar sig på samma gång den nationala strömmen. De svagas skydd har från fordom varit eröfarnes förevänning. Julius Cesar förde de omerska legionerna till Gallien endast för att örsvara svaga folk, hvilka blefvo orättvist örtryckta! Emellertid lemnar dock noten det säkert, huruvida Frankrike håller med majoiteten på förbundsdagen. Den franske minitern talar om status quo i hertigdömena. Men hurudant är tillståndet der för närvaranle? Förbundsexekutionen, hvars tysta sörutättning egentligen är Christian IX:s regering su. Tr 1292. 2 Ar —— — ——