Fran IIufvudstaden. Professor Keys föreläsning i måndags af ton var till trängsel besökt och hans töredrag som illustrerades af en mängd experimenter och afbildningar, åhördes med största uppmärksamhet. Det var ögat såsom organ för seendet samt ljusets refraktion och dermed i sam manhang stående fenomener, som utgjorde det förnämsta innehållet af denna föreläsning. — K. stora teatern gaf i måndags för fullt hus f. f. g. det nya finska historiska dramat: Daniel Hjort. Posttidn. skrifver derom: Den intressanta på betydelsefulla brytningar rika tid, som detta stycke framställer, det allvar, hvarmed författaren gått tillväga och den kratt, hvarmed han, trots ämnets storhet och sin egen påtagliga ungdomlighet, likväl förmått åstadkomma den sanna poetiska enhet i handling och utveckling, hvarförutan hvarje historiskt skådespel endast blir en torr repetitionskurs eller en serie tableaux vivants, allt detta gör af Daniel Hjort en ganska ovanlig scenisk företeelse. Den i Sveriges egen historia vigtiga tidpunkt, som här skildras, bör dessutom särskilt intressera en svensk publik. Mest anslog i går det effektfulla slutet i slottshvalfvet, på slutet af fjerde akten. Hufvudrollerna äro anförtrodda åt fru Hwasser (Katri), hr Dahlqvist (Arvid Stålarm) och hr Swartz (Daniel Hjort). Då vi återkomma will en närmare redogörelse för så väl sjelfva stycket som det sätt, hvarpå det framställes å K. theatern, vilja vi här blott anmärka det oriktiga i den sentimentala, redan trån början fullvuxna pathos, som hr Swartz inlade i sitt spel och som omöjliggjorde den framställning at utveckling från dolsk slutenhet till raseri och trots, som författaren afsett. Deremot var hr Swartz ganska lyckligt i de två sista akterna. Fru Hwassers riktiga och poetiska uppfattning af Katris karakter, hvars tramställande på ett konstnärligt sätt är en ganska svår uppgift, samt hr Dahlqvists alltigenom utmärkta återgifvande af den gamle, tappre och ädle Arvid Stålarm, är det ett nöje att få erkänna. Hr Swartz inropades två gånger. — I måndags morgon fanns f. bagaremästaren Carl Andersson hängande död uti en vedbod inom egendomen n:o 9 Wollmaryxkullsgatan, der han hade sin bostad. Andersson var en 60 års man och befann sig i en bekymmersam ställning. Han var annars känd som en ordentlig man. — Ett liknande sjelfmord egde rum samma dags eftermiddag inom egendomen n:o 9 Reparebansgatan å Kungsholmen, der arbetskarlen J. E. Westerlund, i lisstiden supig och oordentlig. hängt sig. AA ns ——E—S