— Förträftligt! — Men ... Och Wills såg helt orolig ut. — Hvad är det då? frågade sir James, som straxt började dela den oro som visade sig i jägarens ansigte. — Då jag gjort strecket, förde mun in i stallet en poney, hvars växt förråder att han är en utmärkt springare, och han har ej ätit af vallmon. Stalldrängarne äro nu i stallet. — Vidare? frågade sir James och rynkade ögonbrynen. — Denne poney är hvit, fortfor Wills, och ingen vet åt hvem den är ämnad. — Uvarifrån kommer han? — Från en gård här i grannskapet, hvarest han varit öfver natter. Det tyckes som markisen gjort en stor hemlighet af saken, och man säger att han vill rida den sjelf. Sir James bleknade. I detta ögonblick hördes en klar och välljudande stämma uppifrån trappan: — Goddag, min kusin! ropades. Sir James såg upp och helsade på den unge markisen. Den senare gick ned till honom, tog hans arm och förde honom med sig. — Kom, yttrade han, jag skall presentera er för våra vänner som redan äro samlade i matsalen. Ni får bland dem se miss Ellen, min gamla vän Robert Waldens nigce. (Forts.) j