från bordet, glömmen ej att vi stiga till häst klockan nio i morgon bittida. Damerna kunna följa jagten i vagn. — Åh! jag för min del stiger till häst, sade miss Ellen. — Jag hoppades det verkligen! svarade markisen, i det han lutade sig fram mot henne; jag har för er räkning den vackraste poney som någonsin sprungit på Skotlands berg. Miss Ellen räckte honom handen, och Rogers hjerta började häftigt klappa. — Ah! mumlade han sakta, det blir dock nödvändigt att jag förklarar henne min kärlek! VI. Sir James Asburthon kom på bestämd tid. Han red en liten bergshäst, och hans drägt var enklare än den tarfligaste landtjunkares i hela trakten. Den första person sir James fick se efter utt ha satt I foten på marken, var hans egen jägare Wills, som höll sig vid ingången till slottet och nu sprang fram för att ta vård om sin herres häst. — Nåväl? frågade sir James sakta. — Hästarne ha fått vallmofröna bland hafran och äfven ätit deraf, svarade Wills. — Mycket bra! — Vaxkulan är fastsmetad under sadeln på Neptunus; jag valde en metkrok med fyra spetsar. I