Göteborgsposten – 21 januari 1864, sida 1

Ur dagens historia. Så ha då årets tvenne första veckor ändtligen förflutit, och vi, som bygga och bo inom konungariket Sveriges landamären, kunna då draga andan, så framt n.b. den erkändt epidemiska katarrhen tillåter oss det. Vi ha passerat den besvärliga nyårsönskningsperioden; vi äro ej mera förbundna att placera visitkort i våra gästvänners visitlådor och nyckelhål, vi äro ej pligtiga att upprepa den utslitna, sällan varierade frasen om den goda fortsättningen. så snart vi stöta tillsammans med någorlunda bekanta individer. Familjekalasernas eller, om det låter bättre, de familjera kalasernas serie har slutat för att efterträdas af en annan serie bjudningar af mera allmän och ätven mindre enformig natur, antingen man nu med detta senare epitet afser sällskapets eller anrättningarnes komposition. Kort sagdt, julen är öfver, om det också från den ena ändan till den andra at Svea land sjunges: Nu är det jul igen, Nu är det jul igen, Och julen varar till påska. Under lugnare mellanstunder har man politiserat och läst jullektyr de förflutna veckorna. Kalendrarne ha uppdukat sina förtjusande noveller och söta för söta poemer för stadens och landsbygdens ungtärnor; monstruösa sagor och kuriösa reseäfventyr ha uppbyggt barnkammarpubliken, och gedignare eller åtminstone anspråksfullare skrifter ha studerats af personer, som förnämt blicka på dylikt kram!. Diktsamlingarne ha rönt vederbörlig uppmärksamhet, och främst bland alla den, som är af konungsligt ursprung. Dik