För Nordiska Ovinnan. föreslagen vid Nordiska festen i Upsala 4. 13 d:s.) Nu ha vi då, som bruket bjöd, Med allvarsamma sinnen Ur hornen tömt det bruna mjöd För Nordens hopp och minnen, Vi hållit inne med vårt glam Och trängt till runohälln oss fram Att se hvad saknad ristat; Vi skänkt en sorgens tår åt namn, Som året slet ur Nordens famn, Namn, som vi egt — och mistat. Dock — det är icke blott en fest För minnet, som vi fira: Det händer, pannan klarnar, bäst Vi på cypresser vira. Se! lifvets glada färgspel ler Ur blida ögonhimlar ner Från Er der på balkongen! Med sörja ingen bätnad vinns — Fram då med glädjen, om den finns! Fram först och främst med sången! Men om den förr slog boll allen Med tusen stjernraketer Och smicker spann på gyllne ten För blonda herrligheter; I dag den kommer som i stål, Den kommer sväfvande på mål, Den kommer mörk i hågen! ,Hvad ?4 hör jag eder ropa snart — Hvad väller sångens nya art? .Säg skälet!4 — O, I frägen!! Jag säger, att den Nordens mö, Hvars bild nu sången målar, Är icke hon, som vill beströ Sin väg med månskensstrålar, Och svm bland parkens dunkla trän Uti en vemodssuck dör hän Vid knäppningar på lutan. — Stor sak om hon till lifs sen kom! Den mön ej sången handlar om — Den mön kan godt bli utan. Dock hvem är hon vid lampans glöd, Som vakar, smidd vid nålen? På kind af feberoro röd Ren spelar morgonstrålen; Den minsta rast hon tycker stöld Från dem, som snart klä skott i köld På Dannevirkes skansar. Så satt väl fordom Ingeborg Och kufvade sin hjertesorg Och väfde Hjalmars pansar. Vi känna dessa drag igen, Så bleka nu dessvärre, Sin fina grop har kinden än, Men rosor har den färre, Och denna späda hand! den har Engång oss gifvit det standar, Som aldrig vi få svika. Ja, hon densamma är som förr, Fast landssorg bor bak hennes dörr Och kanske nöd tillika. Hur fly ej hennes tankar bort Till Thyras gamla vallar! För hem och härd der inom kort Den första salvan knallar; Den redlige, förfrusne Jens Fällt bajonett på Nordens gräns, Som våld vill sig tillista, Derhemma syr hans trogna mö En drägt till skydd mot frost och snö — Kanske den blir hans sista. Du rena, starka kärlek hell! Du som är stor i Norden, Du som ej lefver för en qväll, Och bor ej blott i orden! Du i hvars lågor Signe föll Till aska — och sitt löfte höll Mot Hagbart intill döden! Det är för dig jag dricker nu! Vårt mod, vårt hopp, vår tröst är du I mörka framtidsöden. Ty, forrn vi tro, vi kunna nås Af hvad som drabbat flere, Då våldet famlar på vårt lås, Som nu det gör dernere, Då är det godt i Svealand Att ha en tung, en blytung hand, Som känns på oväns skuldra. Dock blir den starkaste försagd, Ifall ej småler åt hans bragd En trofast blådgd huldra. Ja, vår valkyria, om så sker, Att den skall gry den dagen, När vi hos dig få prisa mer An qvinliga behagen, — Då egnas dig en bättre sång, Om hur man än i undergång Kan skära immorteller! En skål för Qvinnan att hon må, En segrens engel, hos oss stå, När det för Norden gäller! (Carl Snoilsku. y