Göteborgsposten – 20 januari 1864, sida 2

gom aflidit. Ni skall få se henne, det är en skönhetens perla, min Ellen. Och se der, hon nedstiger just nu utför trappan till terassen. Bolton vände sig mot slottet och såg verkligen henne som baroneten kallade för miss Ellen. Det var en förtjusande varelse af omkring tjugo år med hög växt, svart hår, hvit och matt hy samt korallröda läppar. Man skulle ha trott henne vara en dotter af det soliga Andalusien, isynnerhet då hon gick med en vågformig rörelse på sin smärta gestalt, mjuk och böjlig som en liljas stjelk. Det var ett år sedan miss Ellen lemnade pensionen, men hon hade redan hunnit blifva lejoninnan inom Londons eleganta verld. Hennes behag, hennes djerfva skönhet, hennes bitande qvickhet och gäckande leende förvredo hufvudet på alla hofvets kavaljerer. — Hennes skönhet gör mig förtviflad, yttrade sir Robert Walden helt lågt till Bolton medan miss Ellen nalkades dem. — Huru så, sir? — Emedan hela verlden vill gifta sig med henne. — Nåväl, gif henne åt den skönaste, rikaste och ädlaste. — Nej, jag har mina planer. — Ah! — Olyckligtvis äro de ännu icke mogna, och miss Ellen är kokett.