(Insändt). En runa på Cicilia Bagges graf. Nu är jordens lystra julfröja Lik en lusteld brunnen ut: Minnets aska derpå hvilar Varm ännu en korrt minut. — Hem till sitt från njuten glädje Vänder åter en och hvar; Men ej hon — ty der hon jular Stannar gästen evigt qvar. Hjertan, ur hvars rund hon ställde Hän till ljusets verld sin gång, Vänten ej er älskling åter! Juln deroppe är så lång, Så ovanskliga dess fröjder Och så ljufva, att för dem Reen hon glömt den fröjd som flyktigt Ler i skuggors valda hem. Ja, blif qvar der, dit du färdats Långt från en förgänglig flärd! Elyscen, der du dröjer, Ar den rätta hemlandsverld. Lycklig du, som med ditt vårlifs Rosendröm fått landa der, Innan lifve:s missljud stört din Själs harmoniska begär. Brusen, skumbemängda forssar, Tystare vid denna graf, Der den unga pilegrimen Lade tidens resdrägt af! Hölj, o saknad! den med liljor Skära som den första snön Som en matt symbol af hjertat, Bäddadt der i ro så skön! — — — m.