Göteborgsposten – 16 januari 1864, sida 2

dan utrotade. Min farfar, som jagade hvarende dag, hade aldrig sett någon björn. — I ala fall, ers nåd, sade gumman, bör ni tro mig och afstå från denna jagt. — Nåväl! jag skall tänka på saken, svarade markisen. Har du någonting annat att förkunna? Gumman granskade ånyo linierna i den unge mannens venstra hand och yttrade: — Ers nåd är kär! Roger darrade. — Ah! det skulle kunna hända, svarade han. Nå är det något ondt i det? Den gamla skakade på hufvudet: — Ers nåd kan komma att ångra denna kärlek. Roger kände sitt hjerta slå hårdare. — Efter du vet så mycket, sade han, vet du väl äfven om hon älskar mig tillbaka? — Jag skall säga ers nåd det längre fram, svarade hon i det hon skakade på hufvudet: det är en linea i er shand som ännu ej är utbildad. Och nu må gud hafva er i sitt beskydd! tillade zigenerskan i det hon ville fortsätta I sin väg utan att komma ihåg sin betalning. I — Ett ögonblick! sade Roger, jag har också ett sätt att önska lycklig resa. Med dessa ord kastade ban två i guldmynt till zigenerskans fötter. Derefter fortsatte han sin väg helt tankfull och i det han sade för sig sjelf: — Hvarföre skulle min kärlek till miss Ellen bringa olycka med sig?