Göteborgsposten – 15 januari 1864, sida 3

hufvud lemna londonerfördragets grund. För slaget om Slesvigs besättande väcktes endast. för att hastigare förmå konung Christian till eftergift och dermed möjliggöra, att fördraget blefve genast utfördt. Man har hittills ännu icke här tänkt på att lemna londonertördraget, ännu mindre på att helt och hållet lösslita hertigdömena från Danmark, och man vet mycket väl, att augustenborgarens anspråk icke äro likbetydande med Holsteins och Slesvigs afsöndring från Danmark. Här berättas, att en högt uppsatt person, herrskare öfver en af de tyska mellanstaterna (konungen af Sachsen), hvilken noga studerat arfsföljdstrågan och påstår sig hafva blifvit öfvertygad om rättmätigheten i de hertigliga anspråken, endast inskränker sitt erkännande af de hertigliga rättigheterna till en del af Holstein. Det tyckes således, tillägger man, att den gottorpska andelen (Rantzau, Pinneberg och hamnen Kiel) icke är inbegripen i dessa hertig Fredriks rättmätiga anspråk, och att de ryska anspråken på denna del af Holstein, icke skola så lätt bli aflägsnade efter londonerfördragets upphäfvande. Redan nu påstår det ryska kabinettet, att det på grund af Warschaufördraget, hvilket som bekant föregick londonertraktaten, är berättigadt att, för betryggande af sina anspråk så länge arfsföljden är streidig och londonerfördraget stäldt i tråga, tillochmed nu i detta ögonblick besätta den gottorpska andelen jemte hamnen till Kiel och taga den tillsvidare i seqvester. Ått med rättsliga dokumenter bevisa giltigheten af hertig Fredriks anspråk, anses här vara mycket avärt, och omöjligt att framhålla sådana på Lauenburg. Det yttersta man här skulle vilja afse vore, att bringa hertigdömena i ett förhållande af personalunion till Danmark, likt det hvari Norge står till Sverige. De engelska diplomaterna föra här ett mycket allvarligt språk, och man är i regeringskretsarne mycket hugad för att taga hotelserna för kontant, utan afseende på vinterkölden som hindrar flottornas operationer. De tyska mellanstaternas beteende väcker här stor förbittring, och det tyckes, att man ej blott vill vägra förbundsdagen rättighet att afgöra arfsföljdsfrågan, utan äfven, för att hindra hertig Fredriks faktiska besittningstagande, eventuelt bestämma sig för, att besätta hertigdömena (?) med blott preussiska och österrikiska trupper och låta dem stanna der, tills frågan afgjorts efter öfverenskommelse med undertecknarne af londonerfördraget. I alla hänseenden tyckas de tyska stormakterna hafva beslutat, att med alla medel genomdrifva sin vilja mot Förbundsdagens majoritet och mot hertigen af Augustenborg. I Österrikiska underhusets sammanträde d. 11 d:s framställde finansministern begäran om en extra kredit af 14 millioner till militärbudgeten för 1864, hvaraf de 10 millionerna skulle användas till förbundsexekutionen. Grefve Rechberg tillfrågades, huruvida den af Österrike och Preussen i frågan om hertigdömena följda politik följts endast efter Rechbergs råd, eller om hela ministören bar ansvar derför. Vidare: om regeringen tänkte genomföra sina åsigter i trots af deremot stridande förbundsbeslut, äfven om Preussen vägrade, eller om man i så fall skulle vägra att utföra förbundets beslut, oaktadt faran af en upplösning af förbundet och borgerligt krig. Till sist frågades, huruvida man häri var ense med Preussen. — Grefve Rechbergs svar är ännu icke kändt. Konung Christian IX skall hafva fast beslutat, att, om det kommer till strid, sjelf deltaga i kampen, och kronprinsen önskar älven mycket, att sjelf få föra en truppafdelning emot fienden. Från Rendsborg skrifves af en dansk under d. 7 d:s: Situationen är ännu, så att säga, oförändrad. Till Rendsborg ha förlagts några hannoveranare och 1,000 man österrikare, hvilka hvarje dag arbeta på att uppkasta skansar å norra sidan af staden (söder lom Eidern), både i vester och öster om slusgen. Tullhuset, som sachsarne genast togo i seqvester, förvandlas nu till blockhus, det omgitves med palisader. -De tyska, slesvigholsteinska och sachsiska flaggorna, som hittills natt och dag svajat alldeles invid slussen, hafva nu plötsligen, jemte alla de andra på husen, så långt man från norra stranden kan se in i staden, nedtagits. och det säges, att detva skett på högre