Göteborgsposten – 15 januari 1864, sida 2

du är då ändtligen återkommen! Jag visste väl att du skulle komma. — Lillbaka! giftblanderska! ropade Jean de France; tillbaka! Han stötte henne häftigt ifrån sig och tillade: — Det är ej ditt fel att jag ännu är bland de lefvandes antal, och att dödsträdets skugga ej dödat mig! Dai-Natha vred sina händer. — O, gudar! utropade hon, jag som räddat dig undan brahminernas dolk, jag som älskar dig så! ... Jean de France började skratta. — Jag vet ej om du älskar mig, sade han, jag vet ej om du talar sanning, men hvad jag vet är att jag måste ha skatten. — Oh! nej, utropade hon; nej, aldrig. Jag vill ej bli en förräderska mot guden Sivah! — Jag skall ha med mig skatten, upprepade Jean de France. Flickans ögon gnistrade. — Du skall ej taga bort något härifrån! utropade hon; nej, intet, intet! För mig med dig; må vi fly tillsammans, ty jag älskar dig, jag vill bli din slafvinna, jag skall följa dig som en hund; men låt gudens skatter vara i fred! Under dessa ord hade hon slagit sina armar om Jean de France och höll honom med kraft. Han stötte henno likväl ännu en gång tillbaka. — Vi få se! sade han; jag har nu icke lust att för