VIII. En solstråle lekte i hennes lockar, som voro svartare än korpens viagar, då Cynthia vaknade. Hon hade slumrat in i det hon för sin högt älskade son drömde sig en lycklig framtid, och hennes dröm hade varat hela natten. Då hon öppnade ögonen såg hon Jean de France sitta på tröskeln till tältet. Jean såg ej längre lidande ut, han hade ett småleende på läpparne, och en strålande blick. — Ah! lille bror, sade zigenerskan, om du visste hvilken dröm jag haft. — Hvad har du då drömt om, min syster? frågade Jean. — Jag såg min Amri stor och kraftig. Han hade vuxit upp till en man och var skön som en gud. — Han skall så bli! — Men tänk så besynnerligt, han var ej klädd som männen i vår stam, utan hade vackra broderade kläder, värja vid sidan och mun kallade honom ers nåd! — Verkligen! frågade Jean. — Arma, kära, lilla barn! ropade den unga modren i det hon skyndade fram till vaggan, i hvilken hon föregående afton lagt sitt barn. Men plötsligt ryggade hon tillbaka och uppgaf ett fasans skri. Barnet var kallare än marmor, och Cynthia utropade tillintetgjord: — Min son är död!