Jean de France väntade sig detta utbrott af smärta, ty han tog barnet och sade till henne. — Betrakta honom noga! det är icke din son! Han blottade likets venstra arm och återtog: — Du vet väl att Armi hade stammens kabalistiska triangel på sin arm. Detta märke är outplånligt. Nåväl! hvar ser du det här? En mors öga kunde icke längre bedragas. — Nej, sade hon, det är ej min son! Men — min son — hvar är han? Hennes röst var full af ångest. — Din son, svarade Jean de France, är i denna stund höljd i spetsar, hvilande i en hängmatta och öfverskyggad af flor samt vederqvickes under sömnen af fläktarne utaf en stor solfjäder som en slaf håller öfver honom. — Min gud! hvad vill du säga? — Jag vill säga, fortfor Jean de France i det han så småningom blef hänförd af sitt ämne, att din son intagit det döda barnets ställe och i närvarande stund kallas markis Roger dAsburthon. Cynthia föll ned på sina knän, en snyftning banade sig väg ur hennes bröst och tvenne tårefloder ur hennes ögon. (Forts.)