— Vår drottning, yttrade nu Simsou, önskar se de nådiga herrarne. Bolton betraktade guvernören med ett småloende. — Våväl, yttrade denne, låtom oss gå! Och båda följde efter Simson. Zigenardrottningens tält var beläget afsides från de öfriga och två zigenare vakade vid ingången. — Minsann, yttrade guvernören skrattande, har icke detta majestät äfven sitt lifgarde. Månan hade nu stigit upp öfver horisonten, och hela landskapet belystes af dess milda sken. Ett barn om tre år, med en hy lika hvit och röd som den lille markisen Rogers, lekte vid ingången till tältet och kom fram till främlingarne. Vid åsynen af detta barn började guvernören darra. Simson lyftade nu upp det förhänge med hvilket tältet tillstängdes. — Stigen in, nådige herrar, sade han. Lord Asburthon gick först in, men stannade mållös och gripen af den yttersta förvåning vid tröskeln. En tjugo års gammal qvinna af utomordentlig skönhet låg på orientaliskt vis utsträckt på en matta af sif. Hon fästade på guvernören en lugn och stolt blick. — Känner ni igen mig, mylord? frågade hon. — Ligenarp rinsessan? mumlade guvernören öfverraskad. — Cynthia, zigenarnes drottning! svarade hon. Hon gjorde ett tecken åt Simson och han afägsnade sig, — Ni! ni! mumlade lord Asburthon upprörd.